2013-04-12

Uppdraget

Mitt liv som konsult

FÖRSTA KAPITLET
Vari Helga får ett uppdrag, som snabbt visar sig vara hanterbart. Hon konstaterar att hon som så många gånger förr är en främmande fågel bland tråktekniker, men att deras hjärtan är lätta att vinna medelst sockrad diet. Hon finner om inte besläktade själar så åtminstone ett brett fält för iakttagelser.
 
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
 
 Efter tre allt tråkigare veckor på bänken fick jag alltså mitt första uppdrag. Vid intervjun förklarade VD:n att man på det här företaget, mer än på andra ställen, krävde stor teknisk kompetens och förståelse från sina projektledare. Jag svarade småleende (för att inte verka alltför dryg) att det är de knappast ensamma om, så är det nästan överallt. Och att min starka sida inte är tekniken, utan överblicken, tydligheten och styrningen. Nå, men kan du få egensinniga konstruktörer att göra det de ska? Ja. Jag har jobbat i mans- och teknikerdominerad miljö i mer än femton år, drygt tjugo om man räknar in åren på högskola.
 
Och jo, det kunde jag. De första veckorna gick jag parallellt med min företrädare som skulle sluta, och iakttog honom. Andra veckan blev han sjuk, då fick jag i hans ställe presentera projektet för styrgruppen. När han slutade hade jag, baserat på mina iakttagelser, en plan för hur jag skulle leda projektet, t ex hur veckomötena skulle gå till.
 
Jag började med att bjuda på bullar. Ett enkelt, billigt men ack så effektivt trick. Medelålders män blir som små barn när de får fikabröd. När de hade munnen full förklarade jag syftet med veckomötena. Det är inte att jag ska få reda på vad de gör, det kan jag gå runt och fråga dem. Syftet är att de ska veta vad de andra gör. Vad jag säger till ledningen och vad ledningen svarar. Att vi ska upptäcka problem. Inte lösa dem, men upptäcka dem.
 
Sedan dess har jag mer eller mindre haft dem i min hand. Det spelar inte så stor roll att jag inte riktigt fattar vad det är de gör. De kommer till mig med frågor, jag ber dem förklara en gång till så att även en projektledare förstår, sedan bestämmer jag. Eller delegerar. Eller pekar, indikerar, riktar in.
 
Själva arbetsuppgifterna vållar mig alltså minimala bekymmer, vilket delvis beror på att jag inte är teknikintresserad. Hade jag varit det hade jag kunnat stoppa fingrarna i varje syltburk, rota och riva och lägga mig i. Men det gör jag inte, och projektet flyter på.
 
Företaget är ganska litet och familjärt. Det som projektet utvecklar ska i sinom tid produceras i samma hus. Det är bra, tillvaron förenklas väsentligt. Många av de anställda har jobbat här i åratal. Det är både bra och dåligt. Bra för de besitter en fantastisk kompetens och erfarenhet. Dåligt för att det medför en viss tröghet och dryghet. Man gör som man alltid har gjort.
 
Stannar man till vid entrén och läser namnen på postfacken kan man konstatera att en dryg fjärdedel av dem inte är svenska. Minst tio-femton nationaliteter är representerade. Igår var jag på ett möte där vi var sex personer i rummet. Tre av oss hade svenska som modersmål. Så ser det inte ut på alla arbetsplatser. Tyvärr.
 
Vidare finns det här en trotjänare som har ett handikapp som påverkar hans förmåga att kommunicera med omvärlden. Dock inte hans glada humör eller förmåga att sköta arbetet. Det är inte alla arbetsgivare som hade sett förbi handikappet. Men här ser man människan istället, för att använda en klyscha.
 
Och så har vi herr Snäll, som gör skäl för sitt namn. Han är inte bara snäll, utan klok också.
 
Jag är heller inte ensam projektledare, utan delar rum med den trevlige kollegan med de många barnen och de många milen i benen. Han är inte precis en besläktad själ, men rolig att prata med. Hans projektledarerfarenhet är kortare än min, men han är några år äldre och har följaktligen jobbat längre så vi har utbyte av varann.
 
Varför, frågar sig nu vän av ordning, söker inte Helga omedelbart jobb på detta eminenta företag, och arbetar för herr Snäll om han nu är så snäll.
 
Tanken har slagit mig både en och två gånger. Men det finns tre skäl som talar emot.
 
1 Geografin.
Visserligen flyttar företaget nästa vecka till mer bebodda och civiliserade trakter, men fortfarande är bil det enda realistiska färdmedlet. Jag vill jobba i stan! Dit man kan åka tunnelbana! Eller i min egen förort! Eller någon av de förorter som ligger närmast! (Ja, jag är kräsen.)
 
2 Tekniken.
Man borde nog vara lite mer intresserad av teknik än jag om man ska jobba här. Visst, det går bra för mig. Men särskilt roligt har jag inte. Vilket raskt för oss till den sista punkten.
 
3 Tempot, kulturen, mentaliteten.
Å ena sidan är jag livrädd för att bli livegen. Jag vill kunna jobba korta dagar, vara flexibel och kunna jobba hemifrån ibland. Det går att göra här. Å andra sidan är tempot så lågt att jag ofta blir frustrerad. Det has inte mobiltelefoner eller bärbara datorer, alltså går det inte att få tag på folk när de vabbar eller är sjuka (vilket de ofta är). Självklart ska folk få vara sjuka ifred. Men ett kort telefonsamtal kan lösa mycket. Eller ett mejlsvar, skrivet när vederbörande har tid och ork.

Vidare finns det en inställning bland ingenjörerna att tidplaner, det är sånt som ledningen håller på med. Vi jobbar på. Det blir färdigt när det blir färdigt. Detta lyftes upp som ett problem vid det första intervjun. Men ett ännu större problem är att cheferna, även herr Snäll, håller fast vid orealistiska tidplaner bortom all sans och förnuft tills förseningen är ett faktum och uppenbar för alla. Detta har jag mer än en gång ifrågasatt. Vi måste hålla skenet uppe, blev svaret. Men det är ju helt fel resonerat! Då har man förverkat sitt förtroendekapital. Att cheferna genom detta agerande bidrar till att ingenjörerna inte tar planerna på allvar, det har de inte förstått.

Nog är det trevligt med en arbetsplats där ingen jobbar över och där alla har ett rikt fritidsliv. Så vill jag ha det. Men jag vill ha ett någorlunda rikt liv jobbet också. Och det har jag inte här.

Men jag kommer heller inte att stanna så värst länge till på mitt uppdrag, till efter sommaren bara. Sedan ska jag hem till Konsultbolaget igen, min arbetsgivare, mitt hemmakontor där även min chef Jane finns. Mera därom i nästa kapitel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar