Sista dagen blev bra. Efter två regnskurar (under vilka jag letade på Tradera efter nya gardiner till matbordsfönstret och la en hel massa bud, det återstår att se om det blir hemvävt munkabälte i två blå toner eller mönster av ängsblommor eller något annat) sken solen, Q och jag gick ner och badade. Gaveln behövde inte målas mer. Goda vänner kom på besök, jag bakade sockerkaka. Vi badade ännu en gång.
Nu: packningskaos. Sedan: full fart mot Stockholm.
Skönt.
SvaraRaderaFör mig är det också värst inte just då men strax före. Om det inte hade varit semester och jag läst bloggar på surfplatta (hatar att skriva på surfplatta) hade jag skrivit ungefär så här som kommentar på ditt förra inlägg:
Se till att inte ramla ner från stegen, för det är ett alldeles säkert recept på att förkorta livet...
För det är som det är med melankolin och sorgen över dödligheten. Jag har en bok jag aldrig läser färdigt, om konst och vetenskap, där det står att drivkraften för all konst är människans önskan att beveka döden. Det är väl så.