2013-10-10

Knäck i lurarna

Pappa ringer när jag är på väg till jobbet. Det passar ju ganska bra, då har jag en halvtimme över att prata med honom. Ännu bättre hade det passat om jag kunnat använda hands-freen till mobilen, men då hör han mig inte. Men det är förstås bra att sitta i bilen där ingen hör (eller stör, eller störs) när man måste tala högt och tydligt.

Han berättar att en gammal - affärsbekant är det närmaste ordet jag kommer på, fast det är en dålig beskrivning - nå, bekant då, ringt honom med ett uppdrag. Pappa har de mest mystiska kontakter i alla möjliga kretsar, en del via de olika föreningar och styrelser han sitter i, en del via sina olika översättnings- och granskningsuppdrag. Den här damen kallar på honom ibland när hon vill att han ska leta på något i något arkiv, eller som nu tyda en handskriven text från 1500-talet. Det är oklart för mig om han någonsin tar betalt för dessa sina tjänster.

Fast jag hörde knappt vad hon sa, säger pappa, hon pratade så fort. Först fattade jag inte ens vem det var.

Nä just det. Och efter en stund kommer han in på bokmässan, hur P-O Enquist talade tydligt som västerbottningar plägar, vartenda ord hördes, men så var det några unga tjejer som hade usel mikrofonteknik och den där Caitlin Moran var helt obegriplig för hon pratade så fort.

Pappa, det är nog mera det att du hör dåligt, börjar jag, men han avbryter förtjust: jo, jo, men jag har en nyhet om hörseln också, vänta ska du få höra!

Jag tiger tåligt men blir allt mer irriterad när nyheten inte alls handlar om förnyad kontakt med audiolog eller försök att leta på den försvunna hörapparaten, utan kort och gott kan sammanfattas i ett ord: Revaxör.

Jag förklarar att jag är måttligt imponerad. Det var ju bra att du sköljt öronen, men det är inte grundproblemet, root cause som vi säger på jobbet. Han medger att det verkligen är dags att kontakta audiologen igen, ska bara leta på hörapparaten först. Jo, för jag har ju två, en till vardera örat. Men det är bara den ena som är försvunnen, den andra vet jag bara inte riktigt var den är.

Förresten är jag inte alls så motsträvig mot hörapparat som många av mina bekanta, hävdar han. Jag har då aldrig protesterat mot att ha hörapparat.

Jag har morrat inombords en lång stund, och nu måste jag utbrista: åja! Du vägrar ju att erkänna att problemet är din hörsel! Istället skyller du på att folk pratar för fort eller har bristande mikrofonteknik, vad är det för struntprat!

Mm, han drar sig till minnes sitt samtal häromdagen med nittioåriga kompisen A, envis som synden, ger sig aldrig. De hade grälat i en timme om flygvapnets vara eller inte vara. Han ger sig aldrig, inte ens när han har fel och jag har rätt, säger pappa indignerat. Sådan aktar jag mig faktiskt för att bli.

Gott så. Vi övergår till att tala om morgondagen, pappa fyller år och ska komma hem till oss och äta middag. Mamma kommer att ansluta också, på väg hem från semester i Nice.

Pappa är alldeles tyst i andra änden, och jag vet vad det betyder, han har inte hört. Från NICE!

Talande tystnad. Jag brölar till sist: NISS! PÅ RIVIERAN!

Åh, jaså. Nej, det var inte det att jag inte hörde, jag begrep bara inte vad du sa.

Då skrattar jag så jag viker mig dubbel över ratten, tur att jag vid det här laget hunnit svänga in på jobbets parkering. Varför kan du då inte erkänna att det är hörseln det är fel på, varför envisas du med att påstå att du inte begriper.

Jaja, säger pappa, tydligt nöjd med att ha fått mig att skratta. Det är inte bara knäck i lurarna, det är segt mellan dom också.

7 kommentarer:

  1. ;-)

    I äktenskapet som jag lever i, som är ett mestadels lyckligt sådant mellan två normalhörande personer i fyrtioårsåldern, är det jag som inte artikulerar ordentligt när P inte hör vad jag säger och jag som inte hör ordentligt när jag inte hör vad P säger.

    SvaraRadera
  2. Jamen, det måste väl bero på att det är hans och inte ditt modersmål ni talar?

    :-)

    SvaraRadera
  3. Jo. För att inte tala om hur intressant vår kommunikation skulle vara om vi använde mitt modersmål!

    Jag känner till ett tyskt-svenskt par som alltid samtalar med varandra var och en på sitt modersmål. Jag råkade sitta bredvid dem på en läktare en gång, och fascineras fortfarande av hur väl det fungerade. Det verkar att hålla många bollar i luften på en gång, men kanske är det bara en vanesak.

    SvaraRadera
  4. Jag har faktiskt vänner där vi kommunicerar på varsitt språk. Det låter säkert konstigt för utomstående, men man utnyttjar att förståelsen är bättre än uttrycksförmågan på det språk som inte är ens eget

    JsN

    SvaraRadera
  5. Jag tycker inte alls att det låter konstigt. Jag hade nog velat kommunicera med min partner eller mina barn för den delen, på mitt modersmål och känslospråk. Om det hade varit möjligt alltså.

    Men å andra sidan vet jag av erfarenhet hur rörigt det blir i huvudet av flera språk, hur man öppnar munnen och fel språk kommer ut. Svenska och engelska brukar jag kunna hålla reda på, men under de år jag talade mycket spanska så blev det totalfel om någon plötsligt ville växla över till engelska. Men kanske är det en vanesak, liksom en färdighetssak. Ju mer slängd man är i språken, desto lättare är det att byta.

    I somras fick jag tillfälle att observera mina kusinbarn obehindrat växla mellan norska och svenska beroende på vem de talade med. Min norskfödda svärmor kan efter >45 år i Sverige inte göra det. Men hon lärde sig ju svenska som vuxen.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker det funkar eftersom man (precis som flerspråkiga barn) är inkörd på vissa språk med vissa personer. Det kluriga blir när någon tillkommer som man inte har ett självklart språk med.

    När det begav sig och jag var riktigt flytande på engelska och väldigt bekväm på tyskan fixade jag att parallellt prata tre språk. Men då var det min egen mamma, mamman från mitt utbytesår i USA och en nära vän till familjen som alltid pratat tyska med mig.

    Fast just min tyska har alltid varit väldigt tätt förknippad med svenska eftersom det tyska umgänge jag haft sedan barndomen har varit väldigt tvåspråkigt, där alla idag har rudimentär kunskap i det språk man inte talar och flera är helt tvåspråkiga och resten av oss pratar hyfsat. Så det är väldigt tvåspråkigt över middagsbordet och alltid någon som översätter detaljer andra inte förstår. Min man pratar inte tyska alls men brukar inte notera att konversationen är hälften/hälften. (Och vid några tillfällen har umgänget kompletterats av engelskspråkiga...)

    JsN

    SvaraRadera
  7. Det här var det roligaste jag läst på länge - vardagshumor, kärlek och pappor är det bästa jag vet.

    Som finlandssvensk språkvetare som dagligen bollar med minst två språk kan jag konstatera att man lär sig. En del kör jag parallellspråkighet med, d.v.s. var och en på sitt, andra talar jag mitt eller den andras modersmål med. Märkligt nog brukar språkmönstret ändå etablera sig: jag talar i allmänhet samma språk med samma person varje gång - det finns en del finskspråkiga personer som det skulle kännas väldigt konstigt att tala finska med, helt enkelt för att vi inte brukar göra så, vårt umgängesspråk är svenska.

    SvaraRadera