2013-11-01

Sagda sanningar

Andra höstlovsdagen, planen är att ta med pojkarna på museum. De busar och river nästan huset, jag borde få ut oss alla ur detsamma snabbast möjligt, men jag har mensvärk (trots min kära P-stav, WTF?) och känner mig lite gråtig, kurar vid datorn och skyller på att jag behöver skriva av mig.

Mamma ringde igår kväll för att säga hejdå inför ännu en långresa. Hon fyller sjuttio år nästa vecka, och rymmer från eventuellt ståhej. Samt den vanliga tillvaron med styvfar, förstås.

På sistone har jag funderat en hel del över vår kontakt. Det är som att vi dras in i en maktkamp ideligen. Jag märker att jag inte är helt rak och ärlig mot henne, inte helt schysst heller. Vissa saker vill jag inte ge henne. Jag håller på mig, ransonerar mig, min ömhet, min värme. Jag tycker inte om att vara sådan, det retar mig, jag vill kunna vara sann. Vara jag.

Samtalet som följde är kanske ett litet steg på vägen. Mamma snackade på, ganska mycket i sin egen värld, och berättade nu plötsligt att hon bjudit till stort släktkalas för att fira sjuttioårsdagen. I mellandagarna. Då O, jag och pojkarna är bortresta tillsammans med svärmor för att fira hennes stundande 70-årsdag.

(Här finns nog en tagg som jag eventuellt borde pilla på. Mamma är förmodligen lite sårad för att vi åker på denna resa. Hon tror att vi ordnat och bokat den åt svärmor och är avundsjuk för att vi inte gjort något liknande för henne. Men initiativet till resan har helt tagits av svärmor själv. Ett plåster på den eventuella taggen är att syster och jag bestämt, planerat och bokat en vårresa till Berlin för oss tre.)

Jag lyssnar när hon pratar på, om att alla styvfars barn och barnbarn ska komma, min syster och käre svåger också förstås. Min svågers föräldrar. Ett av styvfars - barnbarns - SVÄRFÖRÄLDRAR ska komma. De verkar så rara. Men inte vi. Nä, för vi är ju bortresta.

Det knyter sig i magen och tårarna bränner, jag vet inte själv riktigt vad det är som händer. Men jag tar ett djupt andetag och säger ungefär att kunde du inte ha valt något annat datum, något annat än just då du vet att vi kommer att vara bortresta. Mamma är alldeles tyst och häpen, att detta kunde göra mig ledsen hade inte föresvävat henne.

Det tror jag faktiskt på, och det blir en ingång till ett bra samtal. Vid ett tillfälle gråter jag, arga hårda tårar, och säger att jag får så förbannat dåligt samvete för jag vet att du mår dåligt och har det jobbigt men jag tycker du är så jobbig när du mår dåligt! Som när du var hos oss i vintras och var sjuk, det var som att ha ett jävla svart moln i huset, du var helt oemottaglig. Mamma lyssnar och säger eftersinnande att hon inte alls minns det så, men att hon hör vad jag säger.

Och jag säger att jag måste få bli arg på dig när jag tycker du är dum, så jävla arg som du blivit på mig alltid. Men nu är det som att du smiter undan genom att vara gammal och trött och ledsen, jag får inte bli arg på dig. Och det gör mig arg! Det jag säger nu är väl det värsta jag kan säga till dig, men du påminner fantamig allt mer om mormor! Nejnej, vad som helst men inte det, säger mamma, och vi skrattar båda två.

Kan han inte dö någon gång, säger jag, det har jag önskat i fem år nu. Allt, allt kretsar ju kring honom, styvfar, som det alltid gjort. Mamma suckar lite, det känns som att det är en lättnad för oss båda att jag uttalar orden.

Vår relation fungerar inte bra när någon av oss mår dåligt, säger jag. Under barnlöshetstiden när jag var ledsen, då funkade det inte. Sedan kom Q och jag blev lycklig, och du blev mormor, då blev det bra igen. Du är en underbar mormor! Det är skönt att få säga det, för det tycker jag verkligen, och det tycker barnen också. Jag längtar efter mormor, sa Q häromdagen, med värme i rösten. Sedan blev styvfar sjuk, och då blev det knas igen.

Du får bli arg på mig, säger mamma med eftertryck. Det ska du bli. Och hon är genuin när hon säger det, jag tror henne. Sedan följer ett sånt där litet högtidstal om hur mycket hon älskar mig och hur viktig jag är för henne, och jag fattar inte varför men plötsligt skorrar det falskt igen, men jag säger förstås ingenting, hummar bara. Så lägger vi på, efter att hon har sagt puss och kram och jag svarar detsamma, för jag säger aldrig puss och kram, i alla fall inte till henne, igen ransonerar jag, varför? Förstår det inte själv. Det var ju ett bra samtal, mycket viktigt blev sagt.

Efteråt tänker jag. Sover dåligt på natten, vaknar ledsen. Gråter en stund i sängen innan jag går upp. Men jag tror att jag vet varför det skorrar, varför jag är ledsen. Jag har hittat den, smärtpunkten. Nu ska jag bearbeta den så kanske den slutar ömma. Jag ska tänka mera, och skriva mera, men inte nu, för nu ska jag gå på museum, med mina älskade barn som plötsligt är knäpptysta och gudasnälla och klipper hjärtan och målar tåg. Så snart jag har gråtit klart ska jag.

Smärtpunkten är när hennes ångest hamnar mellan oss. När hon överger mig.

6 kommentarer:

  1. Jag känner igen så mycket och har kommit till samma slutsats i min relation till min mamma. Och tvärtom. Hon står inte ut med min ångest - trots att vi på många sätt har en nära och varm relation känner jag igen skorrandet. Nu gläntar jag på insikterna, lite i taget, om hur denna dynamik reflekteras i relationen till mina barn. Och vad jag kan och bör göra med de insikterna. Fortsättskriva, jag är tacksam för igenkänningen! /k

    SvaraRadera
  2. Det är ju att man innerst inne också tycker så mycket om varandra och vill varandra väl som gör att det är så svårt, samtidigt som det är så värt att fortsätta försöka?

    I vintras hörde jag plötsligt texten till Mike and the Mechanics In the Living Years, en låt jag hört så många gånger när den var på hitlistorna, men utan att lyssna. Och antagligen också utan att förstå då, för då var jag ju så ung:

    Every generation
    Blames the one before
    And all of their frustrations
    Come beating on your door

    I know that I'm a prisoner
    To all my Father held so dear
    I know that I'm a hostage
    To all his hopes and fears
    I just wish I could have told him in the living years

    osv

    SvaraRadera
  3. Jag har, efter år av ångest över vår relation, sagt upp kontakten med min mamma. Då var jag 38, nu är jag 41 och befrielsen går inte att beskriva.
    Hon var en bra mormor till en början men när även den relationen sviktade betänkligt , vågade jag äntligen bryta.
    Katten

    SvaraRadera
  4. Hej
    Du har all rätt i världen att vara vrålarg på din mamma. Det hon gjort är faktiskt fel fel fel.
    Att ordna stor fest när dotter med familj inte kan närvara? Det är inget annat än ouppfostrat och oartigt "fnys". Ni har all rätt i världen att åka vart ni vill med vem ni vill. Nästa gång kanske ni reser med henne?

    Saken är solklar, hon får helt enkelt boka om! Vi barn måste då och då uppfostra våra föräldrar ibland, när de gör fel. Hur gamla vi än är :-)

    Analysera inte sönder detta. Slå bara näven i bordet och säg "nu räcker det". Förklara att om hon rusar åstad och ordnar fest utan er så kommer det skada relationen. Kanske lite mer inlindat, hahha.

    Ibland behöver man definiera de relationer man vill ha, och tala om för släkt/vänner hur man vill ha det. Sen kan folk få va som dom är, bara dom uppför sig.

    Stå på er, du och dina barn är värda mer.

    Skippa känslopjunket, gå direkt på sakfrågan. Det kommer ni alla må bättre av, i slutändan.

    Hls Ann




    SvaraRadera
  5. Du beskriver det så bra, och så fint. Smärtpunkten när man blir övergiven.
    (Ska inte dra en massa personliga paralleller, men jag är en liknande dotter som du och har en liknande mamma som du, om du förstår hur jag menar. Har nog inte kommenterat här förut, men läst ganska länge så det är därför jag tycker mig kunna se det.)
    Laura

    SvaraRadera
  6. Tack alla!

    Ja, insikterna om vad detta gör med mig i relation till mina egna barn, där har jag inte kommit särskilt långt tror jag. Mer än att jag verkligen vill vara sann mot dem, de ska inte behöva känna det där skorrandet.

    Visst är det värt att kämpa! För när det fungerar med mamma, är det så bra! Hon är faktiskt en mycket rolig och klok person när hon kan, en av de roligaste jag vet.

    Festen har jag helt släppt, och sa det redan vid samtalet - boka nu för guds skull inte om den utan genomför den som du hade tänkt. Dess betydelse är enbart symbolisk, jag fick för mig att hon struntade i oss och kände mig övergiven. Så var det förstås inte, även om min reaktion var något berättigad så var den överdriven. Och så jävla kul är det inte att packa ner ungarna i bilen och umgås med mer eller mindre perifera släktingar på ett stimmigt kalas där styvfar ska sluddra fram (Sluddra? Jo, 96, tandlös och något beskänkt.) ett högtidstal till mamma medan alla leenden blir stelare.

    Ett tag bröt jag faktiskt kontakten med mamma, när det var som värst med barnlösheten. Jag orkade inte ha henne i mitt liv just då, det enda hon ville höra var att jag mådde bättre, vilket jag inte gjorde. Hon klarade inte av att möta mig när jag var ledsen. Jag lät bli att ringa helt enkelt, och undvek henne. Lite taskigt, det hade varit hyggligare att säga som det var. Samtidigt orkade jag inte just då med den enorma konfrontation som förmodligen blivit följden. Allt det här finns beskrivet lite här och där, sisådär 2005-2006 i bloggen.

    Och personliga paralleller är alltid välkomna!

    SvaraRadera