2013-11-17

Smärtpunkten

Jag hade inte alls tänkt blogga nu. Make och ena sonen är på simskola, andre sonen är hos grannen. Jag har yrt runt och hängt tvätt och plockat undan - städerskan kommer i övermorgon, dags att röja redan ikväll - och hade tänkt unna mig en halvtimme med stickning och Netflix för att tanka energi. Helgerna är så korta nuförtiden.

Hade jag till äventyrs tänkt blogga har jag flera oskrivna ämnen på lager, sånt som jag tänker mycket på men som inte riktigt vill komma ut, till exempel mina tankar om läxor för sjuåringar, flumskolans existens samt lämplig grund för skolpolitiska åtgärder. Eller funderingar om hur jag ska skaffa och upprätthålla ett nätverk av kloka personer som ger mig den påfyllning jag behöver.

Om det ska jag skriva, men inte nu. Nu ska jag skriva om mamma och mig. Igen.

Efter att ha skrivit det förra inlägget och kommit fram till vad det hela handlar om, skorrandet mellan oss (oärlighet) och var smärtpunkten sitter, hade jag tänkt skriva mer. Jag hade tänkt borra lite mer i min känsla av övergivenhet. På rak arm kan jag komma på flera avgörande tillfällen då hon.. övergivit mig. Jag väljer att kalla det så.

När jag var tretton år skulle jag opereras för skolios, en stor och smärtsam operation av ryggen. Kvällen före ingreppet följde mamma mig till sjukhuset, jag skulle sova där och opereras tidigt nästa morgon. Hon var stirrig och nervös, jag förstod inte då att hon hade ångest men det förstår jag nu. Med darrande röst förklarade hon att hon tyckte det hela var så hemskt, kunde jag låta henne få gå och spela tennis en stund istället för att stanna hos mig tills jag somnat? Så att hon kunde slappna av och tänka på något annat? Jag sa förstås ja. Sköterskorna var snälla och klappade om mig och sa att jag kunde få något att sova på. Jag sa nej, det ska nog gå bra ändå, men efter att ha legat och vridit mig en stund ringde jag och sa att jag ändrat mig. Jag minns skuggorna i taket, jag minns att jag tänkte på om jag skulle överleva operationen. Nästa morgon väcktes jag av en sköterska och kördes till operation. När jag vaknade (med förfärliga smärtor) stod mamma över mig och grät.

Var fanns pappa, undrar vän av ordning? I Stockholm, han anlände med tåget på operationsdagens förmiddag. Han möttes av mamma som storgrät och nästan skrämde slag på honom. När vi talat om saken efteråt, för det har vi gjort, många gånger, har han förbannat sig själv att han var så korkad att han inte såg till att resa tidigare så att han kunnat vara hos mig kvällen innan.

Jag kan inte minnas att jag tyckte det hela var särskilt konstigt då. Jag visste mycket väl att mamma legat mycket på sjukhus när hon var barn och att hon hade förfärliga minnen av det. Hon brukade alltid säga att hon allra helst velat bli barnläkare, men att hon inte klarar av att se barn på sjukhus. Så jag sa förstås ja när hon frågade om hon fick lämna mig. Möjligen kände jag mig övergiven, men det kan jag inte minnas. Förmodligen var jag ensam och rädd där på kvällen, men det minns jag inte heller.

Reaktionen har kommit långt efteråt. Idag blir jag så upprörd att jag darrar när jag tänker på händelsen. Hon satte sin egen ångest före mig. Så mycket för alla vackra ord.

För orden är hon bra på. Ofta har hon sagt att hon älskar mig, att jag är viktig. Hon gör det än idag, håller de där små talen som får mig att skruva på mig.

(Kanske är det inte en slump att jag har valt att leva med en man som inte fäster så stor vikt vid orden, utan mycket mer vid gärningarna. Följaktligen kommer inte han och mamma särskilt bra överens.)

Något år senare, jag var väl fjorton, började mamma veckopendla till Stockholm för att vidareutbilda sig. Hon var borta i veckorna och hemma på helgerna. Styvfar tog hand om oss, min tvååriga syster och jag. Jag minns den tiden som tom och torftig. Fiskpinnar till middag, ingen att prata med. Styvfar gjorde nog så gott han kunde, men jag längtade intensivt efter mamma och kände mig väldigt ensam.

En liten tröst var att hon såg och förstod. Bekanta ojade sig, hur klarar lilla flickan det? Den lilla klarar sig bra, svarade mamma med en blick på mig. Den som tycker det är svårast är nog den stora.

Då var det en tröst som sagt, men nu när jag är vuxen gör det mig mest arg. Hon såg, men gjorde det ändå.

Värst av allt, tyckte jag då i alla fall, var nog när jag var nitton år gammal och pluggade i USA. Vi hade ett monstruöst långt jullov, hela sju veckor. Min kompis E reste helt sonika hem, men jag ackorderades ut till olika vänner och bekanta, en vecka i taget. Några dagar före jul stod jag inte ut längre utan ringde hem till mamma och frågade om jag fick komma hem och tillbringa de sista två eller tre veckorna av jullovet hemma. Jag hade plågats svårt att hemlängtan under den första terminen. Den jag saknade mest var min lillasyster, men jag hade också ganska svårt att finna mig tillrätta i det sociala livet på college.

Mamma var kallsinnig. Hon mer eller mindre förbjöd mig att komma hem. Ingen väntar sig att du kommer, ingen har köpt julklappar, sa hon. Jag svarade upprört att jag ger väl fan i julklappar, jag vill HEM! Hem till min lillasyster och min katt som jag saknar så att det värker i kroppen.

Då väcktes en ilska jag inte tidigare känt eller låtit mig känna. Den gjorde att jag senare vågade konfrontera henne och fråga vad i helvete hon menade med att avvisa mig. Hennes svar var att allt var för min skull. Hon var övertygad att jag inte skulle resa tillbaka om hon lät mig komma hem. Jag fräste till svar att det visste hon inget om, det hade jag visst gjort, och att hon skulle ge fan i att spela bättre vetande och översittare.

Men konfrontationerna har blivit ganska få. Det är nog därför som ilskan fortfarande ligger och pyr, den får aldrig komma ut. Egentligen är jag lika hetlevrad som mamma, men det var en upptäckt jag gjorde först i vuxen ålder. Numera blir jag förbannad och svär så det osar när något går mig emot.

(Vad var det du var så arg över, frågade O för någon timme sedan. Jag var tvungen att tänka efter, jovisst ja, det var pojkarnas leksaksspis som föll sönder i sina beståndsdelar när jag skulle flytta den, och sedan lyckades jag inte montera ihop den, och blev arg. Så betedde jag mig aldrig som barn och ung. Men mamma, hon var precis sån.)

Det är minerad mark, sjukhusvistelsen, eller mina föräldrars skilsmässa, eller för den delen hur hon bemötte mig då jag var ledsen över vår barnlöshet. När mamma får dåligt samvete och känner skuldkänslor - vilket hon har stor benägenhet att göra - då går hon i försvarsställning och har mycket svårt att ta till sig det jag vill säga. Kanske är det därför jag inte kan släppa de här gamla händelserna. Kanske behöver jag inte konfrontera henne. Kanske kan jag bli fri genom att älta lite till, bara lite lite till, för att till sist kunna lägga det bakom mig.

Att jag behövde skriva detta precis nu kommer sig av att jag förutom tvättbestyren och plockandet också har gjort i ordning ett paket. Mamma kommer hem om några dagar, och min förhoppning är att paketet då ska ligga och vänta på henne. Det innehåller en mössa som jag stickat. Den liknar en av mina egna, som hon uttryckte sin beundran för. Vidare innehåller det ett par teckningar som Q gjort, med textade födelsedagshälsningar, och foton av båda barnen.

Jag vill göra henne glad, det kan jag uppriktigt säga. Jag vill främja hennes och barnens relation, för som mormor är hon fantastisk. Men bredvid dessa ädla känslor finns också viss bitterhet och ilska. Skulle hon någonsin göra något liknande för mig, jag menar då göra den ansträngning det faktiskt innebär att tänka ut en passande present, att tillverka den (nå, mamma är usel på alla former av handarbete så det må vara henne förlåtet), att posta den.

Kanske. Men det sitter i så fall långt inne. Oftast erbjuder hon sig som sagt att sätta in pengar på mitt konto så att jag ska köpa mig något fint. Inför min fyrtioårsdag för några år sedan ringde hon och frågade om jag skulle bli glad för en briljantring, någon av hennes ärvda. Jag svarade nej, faktiskt inte. Dels för att jag har många fina smycken (varav jag fått flera av henne) men också möjligen av en småaktig vilja att inte göra det lätt för henne. Efter lite funderande berättade jag för henne att jag skulle vilja ha ett konstverk, en drake i papier maché som jag spanat in på några andra bloggar. Jag hade inte stort hopp om att hon skulle ta min önskan på allvar, men det gjorde hon faktiskt. Lagom till fyrtioårsdagen kom ett stort paket. Hon berättade efteråt att det varit roligt att kontakta konstnären och bestämma färg och utformning på draken. Den hänger idag i vårt vardagsrum, och jag blir fortfarande glad varje gång jag ser den.

Drakhistorien visar, tror jag, att det finns goda förutsättningar för förbättrad kommunikation mellan oss. Men alldeles lätt är det inte.

12 kommentarer:

  1. Det var tydliga händelser som du bär på och som kontrasterar starkt till hennes ord.
    Om man kan gå vidare och ha en bättre relation utan att konfrontera eller tala om händelserna? Om det var länge sen skulle jag ge det en chans.
    Min mamma svek mig som tonåring och jag tog ansvar för både mig och henne på ett vuxet sätt som var skadligt. Gjort är gjort men om hon inte erkänt sitt svek - även om vi inte är överens om allt- och visat djup ånger och vilja i terapi med mig så hade jag inte kunnat släppa det. En period fick hon ta hand om mig som vuxen - då jag kunde lita på att hon skulle göra det och ville göra det och det var läkande. /Stella

    SvaraRadera
  2. Jag kanner igen mycket av det du skriver fran min egen relation tillmamma. Min mamma har ocksa alltid satt sin egen radsla och angest fore mig, vilket gor mig besviken. Hon forsoker, men oftast klarar hon inte att uppfylla sin egna (inte mina eller barnens) och da blir hon sa beviken och det gar tyvarr ut over oss I stallet. Hon faller in I nagon martyrroll som jag finner ganska patetisk och irriterande. Hon ar bitter och blir nastan svartsjuk over att vi har ett socialt liv, att vi har manga vanner och ofta kommer det sma bitska kommentarer som enbart ar till for att sara. Det ar lagt och gor mig besviken. Men jag har nog borjat inse att det gar inte att andra pa mamma och den relation vi har ar anda batter an ingen relation alls.

    SvaraRadera
  3. Draken var stort. Vilket fint exempel på hur du visste att ställa krav på din mamma och hon att leva upp till dem. Kanske hjälpte det att det var en så konkret grej och inte med tidigare känslor och så vidare inblandat.

    Radiopsykologen hade alldeles nyligen ett samtal med en kvinna som ville bli av med ryggsäcken av ältande och hopp om en far som aldrig gett henne utrymme i sitt liv. Det var en relation bortom allt hopp och i den meningen inte i närheten av det du beskriver, men jag tänker att samtalet om hur man går vidare ändå vore relevant också för ert sammanhang. Eller för dig, närmare bestämt.

    Det radiopsykologen ofta tar upp i de här sammanhangen är att fråga den som ringer vad hen skulle säga om hen kunde återgå till de kritiska situationerna där det gått fel. Ofta som en övning för det egna självet, inte som något att faktiskt göra. Jag ser så tydligt parallellen i det du berättar här, om konkreta situationer som du har med dig och som gör att du med all rätta känner dig sviken.

    Ur mitt eget amatörperspektiv skulle jag misstänka att konfrontation bara er emellan inte skulle bli konstruktivt. Om ni hade någon som ledde er tillsammans kanske, men när du så tydligt ser hur din mamma reagerar med försvar när hon blir pressad om sådant hon känner skuld för (och vem gör inte det??) så verkar det förutsägbart meningslöst att provocera.

    Men om du kan arbeta med frågan för att gå vidare själv.

    SvaraRadera
  4. Ja, visst var draken ett framsteg! Och förmodligen var den av henne för en tid sedan föreslagna shoppingutflykten, som inte gick att realisera, också ett framsteg fast jag inte såg det då. Du har alldeles rätt annannan att det var bra att jag var så konkret i min önskning.

    Någon läsare, var det kanske du Stella, skrev för en tid sedan att hon lärt sig att vara konkret i sina önskemål om hjälp från föräldrarna. Jag tänkte mycket på det, det är ett bra råd som jag ska försöka ta till mig.

    Tack också för stöd i mitt kanske inte helt outtalade beslut att inte konfrontera mamma med något av detta. Jag orkar inte, det känns som att vägen till en eventuell öppning är alltför lång och kostsam. Vi skulle inte klara det utan professionell hjälp, tror jag.

    Istället fortsätter jag att arbeta själv och varför inte genom att följa radiopsykologens råd. Det är väl lite det jag gör genom att skriva om det, tänker jag.

    Jag skulle så gärna vilja komma till ro i relationen med mamma, för bådas vår skull. Vi har båda två fullt upp i livet som det är.

    Frågan är hur jag ska förhålla mig till skorrandet, som jag nu har döpt det till. Skorrandet, oärligheten är det som stör. Ska jag öva mig i tolerans och försöka sätta mig över det jag uppfattar som falskt och förljuget, och fokusera på det som fungerar? Om det går, vore det bästa lösningen.

    Invändningen är att det är ganska svårt för mig att efterleva. Så snart jag är pressad av något annat, minskar min tolerans för mammas olater. Dessutom tycker jag att hon med åren blir alltmer benägen att hålla de små tal och predikningar jag avskyr, de som får det att skorra.

    Ett alternativ skulle vara att jag pratade med henne men utan att konfrontera. Då skulle jag vara tvungen att förbereda mig noga och återigen vara mycket konkret. Säga ungefär att jag vet att du älskar mig men när du pratar om det på det här sättet så känner jag blabla och skulle föredra om du inte blabla. Men risken är förstås ofantligt stor att hon känner sig sårad och ifrågasatt och då sitter vi i skiten igen.

    Problemet, inser jag när jag skriver, är att hennes tal och försäkringar fyller en funktion för henne. De är en besvärjelse, säger man något tror man på det själv, då kan man nästan ändra på det förflutna. Och anledningen till att jag låser mig är att jag uppfattar att hon vill ha en bekräftelse från mig som jag inte kan eller snarare vill ge. Ja just det, så var det. Jag har alltid känt mig älskad och omhuldad av dig, jag har känt att jag var allra viktigast för dig.

    Eller för den delen, hennes allra största livslögn, att valet av styvfar var ett på alla sätt bra val vars fördelar överväger alla nackdelar.

    Hur ska jag förhålla mig till hennes livslögner? Det är nog det som det hela kokar ner till.

    SvaraRadera
  5. Jag känner igen mig i så mycket. Förutom att min mamma inte är så självständig som din mamma, min mamma vill så gärna att vi ska ha den där nära mor-dotter-relationen men missar alltför ofta att försöka dölja att jag inte är den där dottern hon en gång önskade sig. Jag är inte den där bekräftande dottern längre, som jag var under min uppväxt då vi var i symbios. När jag upphörde att ständigt bekräfta, till förmån för att ibland ifrågasätta och gå min egen väg, då upphörde också hennes bekräftelse av mig. Jag tror att vi idag båda vill ha den andras bekräftelse på att vi är bra som vi är, inget behöver ändras eller rättas till. Men båda förvägrar den andra denna bekräftelse när det kommer till kritan. Och till kritan kommer det ofta, då jag har små barn och litet nätverk förutom mamma, så jag är beroende av hennes hjälp och vill förtvivlat gärna ha henne i vårt liv. Hon är en underbar mormor och jag har många gånger sagt till henne att min önskedröm är att hon sitter i ett hörn hemma hos oss och ler och är nöjd med det hon ser i min familj. Men hon kan inte det, hon bara måste följa sina inre impulser av att "hjälpa till" på allehanda helt ovälkomna sätt. För mig blir denna "hjälp" alltför ofta en stjälp i att det INTE ger mig bekräftelse på att jag är OK som mamma och person, utan tvärtom en ganska klandervärd individ som måste "hjälpas" titt som tätt för annars kan det aldrig gå väl. Att inte få min mammas förtroende är en öppen kran, där rinner all min energi ut och när jag träffar henne speglar jag mig i hennes bemötande av mig, och jag känner mig oduglig. Hon får mig att känna mig sämre än jag gör annars, och det säger jag också till henne, vilket får HENNE att må sämre eftersom jag ju kritiserar hennes moderskap....så hålller vi på. Ingen av oss ser hur vi kan göra annorlunda, föruotom att jag periodvis bestämmer mig för att bita ihop. Tills nästa gång hon kommenterar något "hjälpsamt" efter en sömnlös natt med febriga barn, och jag inte klarar att hålla tyst....

    Förlåt om detta blev OT, ville mest skriva att jag känner igen det här med att mammor kan sätta sina egna känslor främst även om de inte ser det själva. Måtte jag inte göra samma mot mina barn, men hur kan jag förhindra att det sker? Det tänker jag ofta på. a

    SvaraRadera
  6. Sina föräldrars tillkortakommanden får man nog försöka förhålla sig kallsinnigt till.

    De som direkt involverar en själv behöver man ju hitta ett konstruktivt förhållningssätt till.

    Men de andra, som din mammas val av livspartner, tänker jag att man bara får lov att ignorera. Mentalt vissla en trudelutt och tänka på något annat medan vederbörande pratar om det. Försöka att inte engagera sig mer i dem än om det vore någon annan, icke-förälder.

    Nu kommer jag med Mike and the mechanics igen. Men det är ju det här det handlar om, tycker jag:
    I know that I'm a prisoner
    To all my Father held so dear
    I know that I'm a hostage
    To all his hopes and fears

    Jag försöker öva mig på detta förhållningssätt inför min far. Och jag är inte alls bra på att utöva det. Men jag tror på det.

    SvaraRadera
  7. a - inte alls OT utan tänkvärt. Den ömsesidiga bekräftelsen, ja. Gud, ja. Värd ett eget inlägg tror jag nästan. Genom att må bra och vara lyckad/lycklig bekräftar jag för mamma att hon varit och är en bra mamma. När jag inte mår bra kan jag inte ge henne den bekräftelsen och då havererar vår relation.

    Jag är inte helt säker på att du har rätt annannan. Faktiskt. Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag vill kunna möta de människor som står mig närmast (av vilka mamma otvivelaktigt är en) på ett ärligt sätt. Om hon söker gensvar och bekräftelse hos mig, vilket jag uppfattar att hon gör, även ifråga om livslögnen att styvfar varit bra för henne, då vill jag inte vissla och titta bort, jag förstår förstås att du menar bildligt och inombords. Jag vill ärligt kunna svara henne ungefär: jag vill dig väl, jag vill att du ska må bra, men jag kan inte ge dig bekräftelse i detta. Sök den någon annanstans.

    Eller så har jag för höga krav, på mig och på henne. Igen. Fast är det att ha höga krav, egentligen? Att vara någorlunda ärlig och sann?

    SvaraRadera
  8. Nja, det där beror ju på hur livslögnen presenteras. Jag utgår förstås från min far och mig, och där består det i att han håller eviga monologer om alla sina praktiska planer. Som går långt bortom det en 76-åring rimligen skulle kunna komma att göra, även om han vore driftigare och aktivare än min far var ens i sin krafts dagar. Oftast involverar de inte mig. Men när de ibland gjort det, och jag svarat ärligt och han har tagit illa upp så tycker jag inte att vi har vunnit ett skvatt på det. Det finns ingen möjlighet i världen att han ska ändra sig i sin inställning till den livslögnen under de år som återstår. Om jag vill bråka med honom om det är mitt val, och jag vill inte det. Det är så få år som återstår tillsammans för oss och det är inte min uppgift att lägga hans livslögner till rätta. Det är högst diskutabelt om det alls är någon människas uppgift att lägga andras livslögner till rätta, men jag tycker personligen att man ska undvika att försöka göra det för sina föräldrar.

    Hur tar sig din mammas bekräftelssökande angående livspartner ut? Ställer hon direkta frågor som du på något sätt måste besvara? Det går ju att besvara dem vänligt men bestämt pedagogiskt nekande. Det är ju en sak om du vill göra tydligt för ditt egen inre koherens och ärlighets skull att du faktiskt inte håller med henne om att valet av livspartner varit enastående riktigt. En annan om du gör anspråk på att därmed tala om för henne att hon har fel.

    Jag fattar att även om du uttrycker dig i enlighet med a så kan hon komma att tolka det som b. Och man får förstås vara så in i helsicke på sin vakt här så¨att man inte tappar kontrollen eller trampar på.

    SvaraRadera
  9. Intressant läsning, också här i kommentarsfältet. Jag kan inte tillföra så mycket till diskussionen, eftersom jag inte alls kan relatera till problematiken. Däremot funderar jag mycket över hur det ser ut när relationerna präglas av förhållningssätt som snarare är de motsatta till det som beskrivs här. Något slags nyckelbegrepp i det sammanhanget, tänker jag, är ord som självständighet och självtillräcklighet (eller self-containment och self-reliance, om man vill tala engelska). Det låter luddigt och är det säkert också, men jag har en del obearbetade tankar om att en viss typ av uppväxtmiljöer är särskilt gynnsamma när det gäller att tydligt kapa navelsträngar och skapa fristående individer. På gott och ont, förstås. Och, nej, jag menar så klart inte att komplicerade föräldrarelationer kan reduceras till att handla om dåligt avskurna navelsträngar.

    Marie

    SvaraRadera
  10. Spridda tankar, baserade på era kommentarer:

    "En period fick hon ta hand om mig som vuxen - då jag kunde lita på att hon skulle göra det och ville göra det och det var läkande." Gud, ja. En sådan läkning hade jag önskat mamma och mig. Men när jag i vuxen ålder har behövt henne, har hon inte klarat av att lyssna på mig och ge mig den hjälp jag har efterfrågat. Det tydligaste exemplet är förstås barnlösheten, då vi brottades i åratal. Mamma gick in i sin läkarroll (ångesthantering) och rekommenderade de lösningar hon trodde var bäst (medicinering alternativt bita ihop, hålla skenet uppe och umgås med släktens bebisar) och blev galen när jag bryskt avvisade förslagen. Lika galen blev jag av att hon inte såg mig. Ja, ja, det där har jag ju ältat så det räcker.

    "Hur tar sig din mammas bekräftelssökande angående livspartner ut? Ställer hon direkta frågor som du på något sätt måste besvara?" Mycket bra frågor som jag faktiskt måste fundera på. För är det något som präglar min uppväxtmiljö med mamma och styvfar (och säkert också mammas, med mormor och morfar) så är det alla dubbla budskap och outtalade frågor och förväntningar.

    Nej, jag tror (tror! Vet faktiskt inte, konstigt nog) inte att hon ställer direkta frågor. Men på något sätt känner jag mig avkrävd en bekräftelse. Vi fastnar i våra roller och så snurrar det igång. Jag känner mig manipulerad och blir avig. Nästa gång ska jag verkligen anstränga mig och försöka ta reda på om det går att reagera objektivt på det hon säger, utan att fastna i gamla mönster.

    Till sist vill jag också säga - i viss mån apropå Maries kommentar -att hon på många sätt varit en utmärkt mamma också. Betydligt bättre än sin egen, tror jag. Hennes självständighet har överförts på mig. När den mekanismen har fungerat som bäst, har det inte blivit ett övergivande utan ett stärkande, om ni förstår vad jag menar. Hon har varit övertygad om att jag skulle klara mig, och då har jag också trott det. Mamma skulle aldrig någonsin fälla bittra eller nedsättande kommentarer om mig, mitt utseende eller mitt beteende. Hon skulle aldrig förminska mig på ett medvetet eller direkt sätt. Hon har alltid försökt lyfta och stärka mig, och det har hon huvudsakligen lyckats ganska bra med.

    Till exempel minns jag så väl när Q var bebis, hur våra rutiner kring matning, sjalbärande och samsovning ifrågasattes av t ex svärmor. Mamma sa inte ett ord, och när jag en gång uttryckte min uppskattning över det, blev hon förvånad. Hon tyckte att allt vi gjorde med Q var FANTASTISKT. Hon säger ganska ofta att hon tycker att jag är en underbar och kärleksfull mamma till mina pojkar.

    Så det är blandat, minst sagt. Att bli sedd men ändå inte. Sedd i vissa avseenden, men inte i andra.

    SvaraRadera
  11. Helga, det här inlägget berör mig mycket. Mammasveket, åh vad det är svårt att förlåta!

    Du vet ju att jag läser här men sällan kommenterar, jag är dålig på det. Så nu när jag lämnat en hälsning vill jag gärna ta tillfället i akt att tala om: din blogg är fantastisk. En oas bland självskryt, "lyckliga" semesterbilder och instagrammade luncher. Här hos dig finns det djup och äkthet. Och det gillar jag skarpt.

    Ha en fin onsdag!

    SvaraRadera