2014-01-15

Hjärtfladder

Min gamla åkomma hjärtflimret, eller fladdret, eller snörpet, har återkommit. Hösten 2009 fladdrade det som om det bodde en fågel därinne. Det var en höst som var ganska tung på jobbet, under sommaren hade jag lett de fackliga förhandlingarna om uppsägningar av 25 kollegor. Ett oerhört intressant och utmanande uppdrag, som följdes av en baksmälla som inte var av denna världen. Samtidigt sammanställde vi vår adoptionsansökan, något som jag minns var väldigt stressande första gången. Från den andra gången minns jag inget alls, men rimligen var det jobbigt även då. En annan sak jag minns från den hösten var de nästan dagliga kraftmätningar som Q och jag utkämpade när det var dags att hämta honom hos dagmamman.

När jag minns allt detta ter sig hjärtfladdret som en ganska adekvat reaktion. Jag letar i bloggen men kan inte se att jag skrivit något om det påföljande besöket hos företagsläkaren, men det är värt att berätta om.

Han var en äldre man, ganska barsk men ändå sympatisk. Han lyssnade på min beskrivning av fladdret och frågade: motionerar du? Jo, det gjorde jag ju, fast inte så ihärdigt. På den tiden vägde jag avsevärt mer än nu. Får du någonsin flimmer när du motionerar? Det slog mig då, att det ju aldrig hade hänt. Hjärtat fladdrade bara när jag satt still, nästan alltid på kvällen, i soffan framför TV:n eller när jag låg för att somna.

Förresten var jag inte alldeles säker på att det var hjärtat som krånglade. En fladdrande känsla mitt i bröstet, kan det vara något annat? Ungefär som sådana där dubbelslag som man har ibland, men det har väl alla människor.

Han log vänligt. Nej, det har inte alla människor. Men en del, och det är inte farligt. Och har man den tendensen så förstärks det antagligen av stress. Hur är din livssituation, kan man tänka sig att du är stressad?

Ja, jo, det kunde man nog tänka sig.

Efter det besöket upphörde fladdret nästan helt. Några månader senare reste vi till Korea och hämtade Y och blev en ny familj. Jag tror knappast att min stressnivå sjönk påtagligt, men hjärtat slog som det skulle.

Nu, efter drygt två veckors avkopplande semester, fladdrar det som aldrig förr. Och jag blir arg och irriterad mer än rädd. Men vad fan nu då? Jag är väl inte stressad NU heller? Har jag gått och fått panikångest utan att själv veta vad jag nojar över?

Jag messar syrran och frågar om hon har ett stetoskop och hur panikångest känns, fast jag är väl inte typisk kandidat. Hon svarar att givetvis har hon ett stetoskop, det medtar hon när vi ses i helgen. Nej, du är inte påtagligt ångestdriven, men det kan drabba vem som helst.

Plötsligt slår det mig att det kanske är en reaktion i efterhand. Jag gillar mitt liv som det ser ut nu, nästan varje dag tänker jag att jag har det bra, jag har det jag alltid önskat mig, mina problem är lyx- och i-landsbekymmer.

Fast det förstås. Vattkoppor inför utlandsresa. Sköldkörtelcancer som kom av sig. Certifiering. Borrandet i mammas och min relation. Och - faktiskt - en så trivial sak som att hålla reda på alla kläder, gympapåsar, glasögon och övriga persedlar tillhöriga min äldste son skolpojken. Se där saker som alla har stressat mig under hösten.

När jag söker på ordet företagshälsovård i bloggen hittar jag det här inlägget, som beskriver mitt liv för tolv år sedan. Jag läser, och gråter sedan en stund. Det är renande, förlösande tårar. Det var länge sedan jag tänkte på den tiden, den första barnlöshetstiden, men den blev delvis aktuell för mig igen under semestern eftersom vi reste tillsammans med svågern och svägerskan och deras barn, en flicka som idag är elva år.

Det är skillnad på stress och stress.

Det blir lördag, och min syster kommer med stetoskopet i högsta hugg. Det är första kvällen på flera veckor som hjärtat slår snällt utan fladder. Det har det fortsatt med sedan dess. Kroppen är bra konstig.

4 kommentarer:

  1. Kan inte själva erkännandet av känslan och stressen vara avstressande?
    JsN

    SvaraRadera
  2. Vad lustigt. Har en mycket likartad erfarenhet - fladder mitt i bröstet (och bakåt mot ryggen) under en bisarrt stressig period, trodde att det var hjärtproblem och läste och läste om det, livrädd, tills jag insåg att ångest var det enda som stämde in, bland annat för att jag aldrig kände det när jag ansträngde mig fysiskt. Och häromdagen kände jag det igen för första gången på länge.

    Man behöver inte vantrivas med livet för att bli så stressad att man får ångest, har jag också insett. För min del tror jag att det inte hade hänt - jag hade aldrig sådana tendenser tidigare, utan var snarare deppig om jag inte mådde bra - om jag inte hade fått barn. Tror att det är ansvaret, till viss del, men också det påtagliga i att livet verkligen är på riktigt.

    SvaraRadera
  3. Åhh jag är där också...... fast hjärtat fladdrar inte utan det bultar så jag tror att det ska hoppa ut, ansiktet hettar och jag blir rädd, tror att det är slut. Känner mig inte stressad eller orolig, men nåt är det som är fel, omedvetet. Fick en liknande attack innan vi skulle hämta vår son 2010 i Kina. Den väldiga vulkanen på Island ställde till med problem och jag gick som på nålar, trodde aldrig att vi skulle komma iväg. Men nu vet jag inte.....ska kolla mitt blodtryck på måndag så blir jag kanske lugnare. Kanske är det åldern...

    //Sara

    SvaraRadera
  4. Kunde ha skrivit nästan exakt likadant om min situation! Precis som du är jag förvånad över att det kommer nu. Nu när jag faktiskt mår riktigt bra tillskillnad från ett år sen då jag hade jättemycket stress i min jobbsituation. Märkligt!

    SvaraRadera