2014-03-21

Bloggfunderingar

Det är mars igen, vad fort det går. Jag gör som så ofta förr, klickar fram ett blogginlägg från mars något tidigare år. Jag gör så ibland, det är roligt att kastas tillbaka, få en flashback. Ofta väcker läsningen många tankar.

Så också denna gång. Det jag läser är att jag nu har bloggat i fem år, oj vad tiden går. Året är 2009.

Ja jävlar. Det betyder att jag nu bloggat i tio år.

(Mars 2009, så väl jag minns den tiden. Trotsig Q, tre år. Lång resa till Kina, stressigt på jobbet. Drömmar och planer inför flytten till radhus. Vagare drömmar och planer om ett andra barn. Så bra det blev.)

När jag började blogga, visste jag inte att det var det jag gjorde. Hemsida hette det då, jag knåpade ihop en egen med en dagbokssida, några texter och en hel del boktips. Det genomgående temat var ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Jag inspirerades av några nätvänners sidor, dessa vänner hade jag hittat till genom olika diskussionsforum på nätet.

Då var svaret på frågan varför blogga enkelt, för att jag behövde det. Jag behövde skriva av mig, och bloggande (som det så småningom kom att heta) visade sig vara den optimala kombinationen av dagboksskrivande och umgänge på diskussionssajter. Dessutom gav skrivandet en viss kreativ tillfredsställelse.

Idag är det annorlunda. Det är fortfarande roligt och utvecklande och nyttigt och allt möjligt annat att skriva. Jag går ofta tillbaka och läser det jag skrivit. Men det är inte alls samma trängande behov som under krisåren. Senast jag verkligen behövde skriva av mig och kände mig lättad efteråt, minns jag knappt. Det var nog i höstas när jag skrev om min relation med mamma.

Sorgen gick över när jag fick mina barn (något jag besinnar dagligen) men tiden försvann också. Jag känner själv att det jag skriver blir allt mindre angeläget, allt mer inåtvänt. Kanske med några undantag. Det som engagerar mig mest rör barnen, men hur länge kan jag skriva öppet om dem? Q läser utmärkt nu, snart surfar han nätet runt.

Det andra stora behovet som fylldes var förstås att få respons och kontakt med andra. Först andra i samma situation, ofrivilligt barnlösa. Men så småningom breddades fältet. Genom bloggen har jag fått många vänner och det är jag verkligen glad för. De flesta har jag inte ens träffat i verkligheten men räknar ändå som vänner.

Jag skyndar att påpeka att gillar all kontakt med läsare, inte bara den med gamla trogna signaturer som jag känner igen. Jag älskar de diskussioner och samtal som uppstår ibland i kommentarsfältet. Det är då bloggen uppnår sina högsta höjder.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag osorterat funderar på vad jag vill med bloggen, vilken funktion den fyller hos mig, eller andra för den delen. Tidvis har jag surt noterat att kommentarstrenden är vikande, det gäller för övrigt inte bara min egen blogg, det känns som att det återkommer på andra bloggar också. Jag gissar att det har att göra med att allt fler läser via telefon eller RSS-läsare eller något annat medium som försvårar kommenterandet.

Ändå. När jag bemödar mig om att titta efter i statistiken blir min subjektiva känsla emotsagd på alla punkter. Jag skriver mer än någonsin, 265 inlägg förra året vilket är rekord, med råge. Jag har fler läsare (eller åtminstone sidvisningar) än någonsin. Och ta mig tusan, kommentarerna ligger på en konstant, möjligen aningens ökande trend.

Vad är då problemet? Förmodligen inget alls, för stunden. Mer än att jag känner mig lätt oinspirerad.

Hörni, läsarna, vad vill ni läsa om? Ge mig ett uppslag!

20 kommentarer:

  1. Jag gillar dina tankar om stort och smått om livet. Dina funderingar kring barnen. Och att få ta del av dina upplevelser på och kring jobb.
    JsN

    SvaraRadera
  2. Du skriver insiktsfullt om barnen, jobbet, ja livet. Lite boktips av dig skulle jag gärna läsa. Saknar dina inlägg när det är glest mellan dem (har fullt förståelse för att de inte duggar lika tätt som förr), trots att jag nästan aldrig kommenterar.

    Agi

    SvaraRadera
  3. Håller med JsN. Jag gillar ditt sätt att skriva helt enkelt, sedan är det intressant oavsett om det handlar om barnen, deras skola, jobbet eller din pappa. Om jag pratar med en kompis frågar hen ju inte mig vag jag vill att hen ska prata om, om du förstår vad jag menar, utan det blir ju vad det blir.
    ("Vad" ska det stå där två rader upp, men blogger låter mig inte redigera från ipaden...).

    SvaraRadera
  4. Jag är dålig på att kommentera här, och på en del andra bloggar, inte bara för att jag oftast läser i mobilen utan för att jag lite känner mig obevkäm. Jag tror jag ofta gör det när det är många "stammisar" som kommenterar.

    Eftersom jag kämpar med att definiera mig själv jobbmässigt, så har jag fått väldigt många insikter i dina funderingar kring jobbet. Även när du skriver om barnen så tycker jag att jag får "aha-känskor". Sedan gillar jag det mesta andra också. Jag vill nog mest ha mer av samma sak som nu.

    SvaraRadera
  5. Glömde skriva att jag gillar när du skriver om feminism också!

    SvaraRadera
  6. Vill du ha förslag på något ambitiöst? Jag skulle så gärna vilja läsa om opera, vad som är medryckande, engagerande, bra att börja med för den som vill lära sig lyssna.

    Och så gillar jag att läsa om interaktioner och ledarskap på jobbet.

    SvaraRadera
  7. Vill också ha mer av samma sak. Jag läser vartenda ett av dina välformulerade och kloka betraktelser av livet. Trots att jag inte har någon barnlöshetserfarenhet. Jag kommenterar nästan aldrig, men nu kände jag att jag absolut måste för att motverka eventuella planer på att sluta. :) Din är den enda blogg jag följer!

    SvaraRadera
  8. har följt dig i många år, beundrar din formuleringsförmåga och älskar dina personbeskrivningar. Jag hoppas du fortsätter att skriva.

    SvaraRadera
  9. Jag är dålig på att kommentera men eftersom jag har barn och jobbar heltid så är det alltid intressant att läsa om hur andra har det och hur de löser sina problem. Så mer om det.

    Som chef är det också väldigt intressant att läsa om hur andra vill att chefen ska agera/bete sig.

    SvaraRadera
  10. Jag tycker bloggen är intressant med det innehåll den har idag, välformulerade tankar om vardagen med barn, jobb och relationer. Jag är tacksam att du delar med dig av dina funderingar på bloggen.

    Johanna

    SvaraRadera
  11. Jag tycker bloggen är intressant med det innehåll den har idag, välformulerade tankar om vardagen med barn, jobb och relationer. Jag är tacksam att du delar med dig av dina funderingar på bloggen.

    Johanna

    SvaraRadera
  12. Just det glömmade alldeles dina kärleksfulla (om än inte konfliktfria) betraktelser över relationen till dina egna föräldrar! (Och din vardagsnära feminism, men den ligger så nära dina jobbetraktelser, vilket jag uppskattar.)
    JsN - igen

    SvaraRadera
  13. Hej Helga!
    Jag heter Sarah och är sämst på att kommentera. Jag tycker om din blogg för du är rak, ärlig, reflekterar om allt. Jag har några år kvar till 30. Det är frågor som jag funderar mycket över som du tar upp. Du har en balans i ditt skrivande och lyfter fram det positiva och det som känns mindre bra. Dessutom gillar jag att du inte är uppe på rosa moln hela tiden och beskriver hur toppen, underbart ni har det. :) du är äkta!

    SvaraRadera
  14. Jag uppskattar alla dina ämnen och mest det raka analyserande sättet du berättar på. Stella

    SvaraRadera
  15. Din blogg är så bra...! jag ska ta mig själv i kragen och kommentera mera. Ditt skrivande har både igenkänningsfaktorer från mitt eget liv men väcker också tankar.

    Du är en av de som bloggar som jag önskar att jag kände irl :-)

    SvaraRadera
  16. Det har redan sagts, men jag säger det igen: dina funderingar kring förhållandena mellan barn och föräldrar i olika generationer är så kloka och de ger mig jättemycket.
    Vidare älskar jag din sällsynta ärlighet i att våga analysera och namnge också "fulare" känslor och reaktioner och förstå dem.
    Jag hoppas du fortsätter blogga (fast jag kan tänka mig att det blir svårare när barnen blir äldre), din blogg är en av två jag läst så gott som varje dag i säkert nästan tio år. Du skriver så bra!
    R.

    SvaraRadera
  17. Här är en till ofta läser men sällan kommenterar. När jag tänker efter så är jag lite av en parasit som suger åt mig av dina klokskaper utan att ge något tillbaka. Har kanske inte tillräckligt bra självförtroende ... Gillar dina alster om barnen och föräldrarna. Och att du skriver om mörka "otillåtna" känslor. Det är befriande

    SvaraRadera
  18. Jag uppskattar alla reflektioner och inblickar i olika delar av livet, tycker (främst anonyma) bloggar är ett fantastiskt sätt att lära sig saker om andra och sig själv. Mest av allt uppskattar jag att läsa om barn och föräldraskap, men jag förstår dina integritetsfunderingar.

    SvaraRadera
  19. Hej Helga! Jag följer din blogg med stor behållning men har inte kommenterat tidigare. Tycker att du skriver så bra & ärligt om familjerelationer, känslor etc. Ville kommentera nu så att du vet att jag läser & skulle tycka det var hemskt tråkigt om du slutade! Hälsn Lisa

    SvaraRadera
  20. Hej Helga! När jag hittade din blogg under barnlöshetsåren (när du själv fått Q) och vi var inne på adoption själva, var din blogg fantastisk! Det betydde så mycket för mig att kunna gå tillbaka och följa din historia och dina kloka resonemang, även i de mörkaste av stunder. Få bloggare har din förmåga att uttrycka sig! Nu läser jag med glädje dina betraktelse om relationer till olika människor, om jobb och om barnen. Jag tycker fortfarande att du är så klok (och rolig!). Mer av samma säger jag, precis som många här i fältet. /Maja

    SvaraRadera