2014-05-08

Mattekris

Idag var det dags för vab igen, denna gång med snorig Y.

(Det vill säga, först steg jag upp i ottan och tränade ett aptungt crosstrainingpass. Ville bara säga det.)

Jag hade precis avslutat min lyxigt långa frukost och läst ut DN när O ringde. Fröken i skolan hade ringt honom och berättat att Q var hysteriskt ledsen för något, men att han vägrade berätta vad. O hade försökt prata med honom men inte förstått något. Och eftersom jag ändå var hemma, kunde jag gå och prata med honom?

Jag slängde förstås på mig ytterkläderna och tubbade ovillig Y att stänga av surfplattan. Mer eller mindre otrevliga scenarion for genom mitt huvud. Mobbning, elaka kineskommentarer, eller vad? Strax ångade vi in i skolan och möttes av fröken, som generat och lite skärrat hoppades det var okej att hon ringt, Q hade sagt att mamma var hemma med lillebror, vet inte alls vad som hänt, han har aldrig varit ledsen i skolan förut.

Rödgråten Q kom tassande och satte sig hos mig och efter en stunds lirkande berättade han att han räknat matte tillsammans med några kompisar i ett avsides rum, och så hade han blivit så ledsen över att han kommit efter de andra, med matteuppgifterna alltså. Vi bestämde att han skulle få följa med mig hem och ta matteboken med sig, fröken visade vad de skulle gå igenom.

Fröken är som jag tidigare sagt relativt ung och oerfaren, den här klassen är hennes första egna. Men vad jag än har haft att säga om henne tidigare så ser och uppskattar jag hennes engagemang. Hon klappade om Q, hon tycker verkligen om honom, och det är besvarat, det syns så tydligt.

På hemvägen var Q sitt vanliga jag igen. Han förklarade att han blivit lugnare av att prata med pappa, fast det kanske inte verkat så. Men vet du Q, en sak som du är verkligt bra på, det är att förklara och beskriva hur du känner. Igår till exempel när jag först inte ville låta dig ha de där pyjamasbyxorna för att det inte var dags att byta ännu, och du förklarade för mig att de är extra sköna eftersom de är så stora, då fick du ju ha dem, när du hjälpte mig att förstå varför du ville det. Kom ihåg det, du kan verkligen förklara bra. Mm, svarade Q. Men det är mycket lättare att förklara för någon som man är familj med.

Så kom vi  hem och så satte vi oss att räkna matte, lösa korsord och måla målarbok. Bilden av vad som egentligen hade hänt i skolan började klarna. Q hade alltså inte suttit i stora klassrummet, där fröken finns tillgänglig för frågor, där man kan rita och förklara på stora tavlan, utan fått tillåtelse att gå undan till ett annat rum med några barn, inte hans vanliga kompisar. Min brutala gissning att han ganska snabbt börjat tramsa och busa istället för att räkna verkade träffa rätt. Han hängde med huvudet och sa trumpet att P och L räknade mycket fortare än han fast de tramsade också, och när han insåg det blev han ledsen.

Åter till matten, som inte beredde honom några som helst svårigheter vad gäller begripligheten. Som tidigare konstaterade jag och irriterades av att han har svårt att koncentrera sig på uppgifterna. Eller svårt, förresten? Han försöker inte ens. Det som intresserar honom, det gör han. Lösa sudoku eller korsord. Vissa mattetal. Men snabbt blir det tråkigt.

Jag är inte större pedagog eller tålmodigare än att jag efter en stunds milda tillsägelser som övergick till tjatande, sa till på skarpen. Nu är det så här att du fick komma hem från skolan idag men det betyder inte att du är ledig och får leka. Matten ska göras, punkt slut. Men vi kan ta många pauser, äta lunch, leka och fika emellan.

Det blev en härdsmälta förstås, en ganska rejäl. Mitt i värsta skrikandet och dörrsmällandet ringde O, och jag gick undan och pratade med honom en stund, jag behövde det. Jag beskrev det som jag trodde hänt i skolan.

Vad jag känner igen mig, suckade O. Va, gör du? Du har väl aldrig fått sådana känsloutbrott som Q? Nej, inte precis, men känslan av att tramsa och fåna sig när man egentligen borde plugga, att hela tiden veta att man borde skärpa sig men inte kunna motstå frestelsen, och så ruelsen efteråt.

Jo minsann. Vi är ju olika sorter, och var det redan i skolan. Jag var en plugghäst och O en drönare. Visst drönade jag en hel del på Chalmers, det ska erkännas, men aldrig i grundskolan eller gymnasiet.

Varför jag inte gjorde det vet jag inte riktigt? Starkt överjag? Starka om än outtalade förväntningar hemifrån? God pedagogik som faktiskt gjorde skolan rolig? Det senare stämmer till viss del men inte helt. Matte tyckte jag aldrig var särskilt kul, det var först när jag fick min älskade mattefröken i gymnasiet som matematikens skönhet på riktigt gick upp för mig.

Skolföljetongen fortsätter. Jag lär mig minst lika mycket som Q, om inte mer.

När läxan var klar fick han massor av beröm för att han härdat ut. Sedan la de pärlplattor och vi sjöng åttiotalslåtar. Sean Banan har dammat av både Diggi-loo diggi-ley och Ooa hela natten så jag fick dyka djupt ner i minnets arkiv.

Imorgon har han idrott och musik, favoritämnena. Det blir nog bra.

4 kommentarer:

  1. Konstigt recept där, laga inte pannkakor efter det! Originalet, alltså.

    Min pojke har också blivit läxhatare. Själv hade jag troligen hellre begått harakiri som barn än att riskera att göra fröken besviken. Maken var ständigt bäst i klassen utan att ens öppna läxböckerna. När han började på universitet körde han på sin första tenta och fattade inte vad som hänt. Plugga? Han?

    Musiken tror jag tyvärr inte att min pojke har så mycket till övers för, men han älskar gympan. Och jag förstår honom, gympaläraren är en råsnygg nigerian på typ 32 som tar sitt jobb på allra största allvar. Grovmotorik, finmotorik, inlärning, allt hänger ihop för honom. Jag var med en gång i höstas och hade så roligt! (Jag som led mig igenom skolgympan, helt utan undantag.)

    Och min pojke har också gympa i morgon. Han fick Ibrahimovic-kläder på semestern (jag är så kär i Zlatan, herregud, hela detta inlägg andas tantsnusk!) och hoppas på utomhusfotboll.

    SvaraRadera
  2. Så underbart att han har en pappa som kan relatera till hur det blir "så fel", som förstår vad det är som händer om än inte hur. Där har ni ju en ingång till att hitta lösningarna. Och det härliga i att Q kan förklara varför det är lättare att prata om vissa känslor än andra. Han kommer att bli en fantastisk ung man!

    Själv har jag alltid älskat matte. Det bästa som fanns var när pappa gav mig tal att räkna ut... (Däremot räknade jag aldrig en extrauppgift innan min underbara högstadielärare gav mig svårare saker att göra när jag var klar) Min snart sjuåring har inte knäckt läskoden, och verkar bara måttligt intresserad, däremot har hen en stor förståelse för just matte, vilket gläder mig enormt. Grejen när hen själv kommer på att om två gånger femtio är hundra så är (via 4x50) åtta gånger femtio fyra hundra... Men det är mycket lättare att berätta att ens unge klarar av att läsa enkla saker än att säga att hen begriper minus (vilket tydligen är "svårt" att greppa)

    SvaraRadera
  3. Haha, visst är det lustigt att plus är lätt men minus svårt, gånger lätt men dela med svårt. Det tyckte alltid jag, och det tycker ungarna än idag. Det måste vara pedagogiken som fallerar på nåt sätt. Men hur man skulle förklara det begripligt, det vet jag inte. Jag minns ännu hur insikterna bara drösade in när jag gick på Chalmers och räknade dagarna i ända. Först då kom de, insikterna alltså.

    Jag blev också väldigt glad för att O kunde relatera till det som hänt Q.

    SvaraRadera
  4. Min älskade mattelärare hävdade att man borde ha division som första räknesätt. För alla barn vet hur man delar, bara inte att det är matte! (Säg det barn som inte kan dela en hög godis så att alla får lika många)

    SvaraRadera