2014-05-26

Operaskola: Carmen

Jag vet inte om Carmen är min favoritopera egentligen, jag brukar svara Rigoletto eller La Traviata om folk frågar (vilket de mycket sällan gör). Jag älskar Verdi för att hans operor flödar av vackra melodier och att de knappt är tråkiga en enda sekund, det händer ju alltid något i musiken.

Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.

Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.



Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.



Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.

Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.

Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.

Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.

Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.

Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!

Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.

Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?



(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)

Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.

Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.



Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.

Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.

5 kommentarer:

  1. Så bra och intressant skrivet! Nu ska jag lyssna på musiksnuttarna också.
    Lisa

    SvaraRadera
  2. Instämmer med föregående talare.

    Nu vet jag ju snart sagt ingenting om opera mer än det jag lärt mig i din operaskola.

    Men för mig är Carmen något alldeles speciellt. Både musiken och det att den öppnar för samtida tolkningar. Jag googlar Verdi-verken du nämner och ser palats och överklass. Hur gör man dem angeläget intressanta i vår tid, annat än för musikens skönhets skull?

    Men blod, svett, passion och brott, svek och brutal ärlighet om vartannat, det är en helt annan sak.

    Jag tror att det är så rent allmänt, det är väl inte för inte som det är just Carmen man valt att sätta upp i sydafrikanska slumkvarter?

    Det fungerar att göra Carmen samtida på ett sätt som jag inte kan se hur man lyckas med i andra operor.

    SvaraRadera
  3. Jag ska tillägga att min åsikt är helt empirisk. Jag har sett tre operor (Cosi fan tutti, Orfeus och Eurodyke samt en jag inte ens minns) som jag gäspat mig genom och en som jag blev helt förförd av - Carmen.

    SvaraRadera
  4. Euridike, hette hon, men det är väl inte att förvåna att jag skrev fel som jag gjorde. Sign of the times...

    SvaraRadera
  5. Roligt att ni gillar det! Å vad glad jag blir!

    Annannan, du skulle bara veta.. Nu triggar du mig att skriva om både Rigoletto och La Traviata. Rigoletto handlar om makt, La Traviata om kärlek och fördomar. Båda verken går alldeles utmärkt att transponera till andra tider.

    Mm, måste nog skriva om dem också.

    SvaraRadera