Vi hinner prata mycket i bilen, syster och jag. Femtio mil på fredagen och tillbaks på söndagen.
Det börjar med baddräkter. Fan, jag har ju glömt min, säger jag. Allt annat kom jag ihåg. Syster berättar att hon glömt sin bikini hos kompisen hon firade midsommar med, och givetvis har mamma suckat och gett henne gliringar. J är ju så slarvig, det har hon efter sin far. Slarvig och glömsk, lillasyster och sladdbarn. Men om jag, storasyster, glömmer baddräkten är det för att jag har så mycket annat att tänka på.
Så var det ju i Berlin också, att mamma tjatade på J ideligen om än det ena, än det andra av praktisk natur. Att syster till vardags är akutläkare och sköter sitt arbete med den äran, det tycks mamma inte tänka på, inte heller att de slarvhistorier som fått evigt liv och fortfarande skrattas åt, härrör sig från J:s tonår.
Vi kommer fram och jag säger att imorgon förmiddag går jag på stan, jag behöver köpa en baddräkt för jag har glömt min. Mamma kommenterar det inte.
Det är skönt att rymma efter frukost, för jag hinner bli obestämt irriterad på mamma. Hon vill boka in sitt besök på Sommarön och är väldigt bestämd i sina önskemål. Jag känner mig trängd och utnyttjad, gamla spöken rör sig yrvaket i mitt sinne. Men jag sväljer förtreten och flyr.
Tar bussen till stan, det regnar. Går in i Nordstan, vidriga ställe, men man blir inte regnad på. Går in i första bästa butik och plockar åt mig tre baddräkter, tvekar först om jag orkar prova. Stålsätter mig.
Jag provar under stigande häpnad, alla tre sitter perfekt. Det har aldrig hänt mig förut. Men det är lätt att välja, den finaste är klarblå med vita prickar, den är vackert draperad över magen och framför allt bysten. Jag känner mig som Esther Williams i den.
Sedan äter jag räkmacka med pinfärska räkor och köper en midnattsblå tunn svepande kjol på rea, och så tar jag båten hem till mamma där spyflugan står parkerad, jag kör till hotellet där vi ska bo, och vi badar hela eftermiddagen, sju kvinnor. Min syster är släkt med oss alla.
Det är svårt det där med fack man placerar varandra i.
SvaraRaderaMin yngsta faster är lillasyster i en syskonskara av nio. Hon är inte sladdbarn men förstås är de allra flesta syskonen betydligt äldre. Jag har en stark känsla av att de aldrig betraktat henne som fullständigt vuxen. Att hon valde ett okonventionellt sätt att leva och inte har partner eller familj har ytterligare bidragit till att alla har ansett sig ha utrymme för att ge henne goda råd om hur hon ska leva sitt liv. Och hon omnämns fortfarande med det barnsliga smeknamn hon fick när hon verkligen var en minsting (nu är hon över sjuttio).
Ja, det är typiskt och förmodligen likadant i de flesta familjer, om än med gradskillnader.
SvaraRaderaDet finns massor av fler exempel i min familj. Min kusin och jag är fortfarande stelnade i de roller vi hade när vi var små, till exempel.
Hur hanterar din faster de oombedda råden? Med jämnmod?
Nej, inte med jämnmod. Hon har numera ingen kontakt med någon av syskonen. Det är en lång historia och jag har bara min tolkning av vad jag i huvudsak har sett utifrån, och det är förstås inte bara hur syskonen är mot varandra utan också hur min faster är som person som har gjort detta. Det finns tidiga trauman som alldeles säkert har påverkat hennes förmåga att skapa och bibehålla goda nära relationer.
SvaraRaderaSorgligt, i vilket fall. För det kan rymmas mycket glädje i en syskonrelation.
SvaraRaderaJag fick tillfälle att rannsaka mig själv under helgens träff, förresten. Mamma sa under kvällen något som jag och min syster diskret himlade med ögonen åt i tyst samförstånd. Men en av styvfars döttrar, U som är yngst, frågade henne vänligt hur hon menade. Jag blev såpass tagen att jag sa det till henne, U alltså, att här sitter vi och himlar med ögonen i tystnad men du pratar klarspråk, tack för att du gör det.