2014-11-04

Läxan besegrad

Q var ju sjuk förrförra veckan, i fyra dagar var han borta från skolan. Redan första dagen mejlade jag fröken och frågade om hon ville skicka hem någon bok så att han kunde komma ikapp. Grannkompisen K bor ju två hus bort. Jag messade K:s mamma också.

Sedan hörde jag inget mer, varken från läraren eller grannarna. Först FÖRRA veckan, när höstlovet började, kom K:s mamma och var inte ens klädsamt generad. Q:s mattebok hade legat i hennes sons ryggsäck hela veckan.

Jaha. Hade det varit vem som helst annars hade min tolerans varit betydligt större, men vår kära grannfru är tämligen präktig av sig och ganska snar att dela ut fördömanden. Så lite irriterad blev jag allt. (Visade jag det? Nej.)

Sedan blev det höstlov och vi åkte på utflykter och roade oss. På helgen åkte jag bort med min syster och O lovade att se till att Q räknade åtminstone lite matte.

Så skedde förstås inte. Så igår kväll, innan jag åkte till kören, tog jag bestämt Q i hampan och slet honom från kompisens dataspel. Nu måste du faktiskt räkna lite matte!

Reaktionen blev som förväntat. Men vi var benhårda, både O och jag. Vi har lekt och åkt på utflykt och pysslat istället för att räkna matte, nu betalar vi priset.

Räkna så mycket du orkar fram till sidan 83 stod det på frökens lapp. Q började på sidan 70 eller så. I tjugo minuter gjorde han absolut ingenting mer än att stånka och stöna, försöka bryta av pennan mot bordskanten, kludda i boken, retas och obstruera i största allmänhet.

Jag var arg förstås, på Q som krånglade, på O som missat matten i helgen, på mig själv för att jag går igång på hela situationen, på skolan som inte lyckas skapa mer lust för lärandet eller vad fan det nu är de misslyckas med.

Halv sex var det dags för mig att åka till kören, och då fick Q psykbryt och klamrade sig fast vid mig. Mamma, jag vill att du hjälper mig med matten! Varför måste du åka till kören för?

Ur denna till synes hopplösa situation uppenbarade sig räddningen. Jag förklarade varför jag vill åka till kören, för att det är roligt, för att jag måste öva för konserten, men att jag kunde stanna en stund till för hans skull. Men då måste du samarbeta med mig.

Fråga mig inte varför, kanske var det att han uppfattade att jag gjort ett visst offer för hans skull, men Q skärpte sig enormt. Han räknade på med en fart, jag behövde knappt förklara. Det där är ju lätt, utbrast han, och jag tackade våra stjärnor för att han tycker så.

Fram till sidan 83 räknade vi, och det var en mäkta stolt mamma som prisade sin pojke sedan, och jag tror faktiskt att han var lite stolt han också.

Till kören anlände jag bara en timme försenad. Det var det värt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar