2015-02-09

Krig och fred: söndag igen

Det verkar bli tradition på bloggen att redogöra för den gångna söndagen. Liksom att det verkar ha blivit en helgahushållsk tradition att om söndagarne grälas det.

Det började med ett läxgräl, igen. Jag försökte förmå Q att fylla i några av de luckor i arbetsboken som fröken påtalade i förra veckan. Q var initialt inte alls med på noterna, och det behövdes eskalerande provokationer och ett större utbrott från min sida för att vi skulle nå en överenskommelse. Min belöning var att få se en tydligt nöjd pojke som kryssade över de färdiga sidorna och som sedan packade ner boken i väskan.

(Borde jag välja mina strider bättre? I efterhand insåg jag att den oresonliga ilska som väcktes i mig när Q krånglade om läxan inte enbart var riktad mot honom. Jag är arg på fröken och skolan och deras röriga och illa formulerade krav. Dessutom var jag arg på O av helt andra orsaker.

Å andra sidan tror jag faktiskt att jag förmedlar en viktig lärdom till Q när jag tjatar om att tråkiga saker inte försvinner för att man krånglar och bråkar. Tänk vad skönt det kommer att kännas när du gjort det här och du kan leka resten av söndagen. Kryssandet av de färdiga sidorna och packandet av ryggsäcken var också något jag förespeglat honom.

Men hur vi ska ta oss dit utan att storma och gräla på vägen, det har jag ännu inte lyckats räkna ut.)

Sedan lagade jag gröt och gjorde matsäck och så kom O hem och så grälade vi lite till om huruvida det skulle bäras underställ eller ej och var är det jäkla understället någonstans? Var är din andra yllesocka Q, igår hittade jag den ena, genomblöt, under soffan? (Jag kan inte hålla reda på allt!) Understället låg i tvättkorgen, andra sockan - nu torr! - ännu längre in under soffan.

(Och soffbordet var täckt av smulor. Vi har ätit croissanter i soffan, berättade Q oskuldsfullt, varpå O irriterat förebrådde honom att han avslöjat hemligheten, varpå jag också blev irriterad, om du nu i lönndom ska servera ungarna fika i soffan, var då åtminstone så företagsam att du torkar bort smulorna efteråt, latoxe där!)

Utflykten gick till en ishall i närheten, det skulle åkas skridsko med grannfamiljen. Och åktes gjorde det. För Y var det andra gången i livet, Q har inte åkt mycket han heller, men de lyckades ganska bra och hade roligt. Den förtjusande grannpappan åkte med barnen, vi andra föräldrar tittade på och langade in rullade pannkakor i barngap när så krävdes.

Själv stod jag och tänkte att en hockeyrink nog är att likställa med helvetets förgård. Jo, för det spelades hockey också, på ömse sidor om barnen som åkte. En idiot, jag menar medelålders herre, valde att upprepade gånger slå en puck i sargen just där O och jag stod. Efter två timmar kände jag mig som en skotträdd hund på nyårsafton. Men barnen hade som sagt roligt.

När vi kom hem gick Q och Y till varsin kompis och O och jag tog tillfället i akt att gräla. Vad handlade grälet om, frågade min syster intresserat, när hon anlände några timmar senare.

Tja, det vanliga. Vardagskriget. Att jag fått en överdos av all jävla vintersport, och mer lär det bli eftersom sportlovet är i antågande. Att huset alltid ser ut som ett bombnedslag och särskilt efter lördagarnas slalomskola (se ovan om yllesockor, underställ och smulor). Att det åkt ner illaluktande sopor bakom sophinken eftersom O inte knölat ner soporna ordentligt. Att jag dignar under ett allmänt projektledaransvar för hela familjen.

O blev arg tillbaka, och på sätt och vis kan jag förstå honom. Slalomskolan tar han hand om, jag disponerar de timmarna som de är borta för mig själv, igår gick de åt till kören. Att klaga över att han och barnen går upp tidigt och väsnas på lördagmorgonen är höjden av bortskämdhet. Jo, det förstår jag att han tycker. Men jag är trött nu! Har O alls begripit hur mycket Q stökar på nätterna på grund av nattkissandet, inatt var han ju uppe klockan två och väckte mig? Jag räknar dagarna till helgen då jag får sova åtminstone några timmar extra.

Vad vill du ha för familjeliv egentligen, frågade O. Jag ställde samma fråga tillbaka. O gör saker efter eget huvud och släpper inte in mig, tycker jag. Jag gör så gott jag kan, jag har för fan lärt mig åka längdskidor för din skull, och slalom har jag försökt, men där går gränsen, jag vill inte! Och nu pratar du om att åka till Åre på sportlovet, köra hem hela vägen på söndagen, jag orkar inte! Vi orkar inte! Varför är det alltid jag som måste tänka och koordinera och ta ansvar och bromsa?

O å sin sida är också trött, han orkar inte upp på morgnarna så tidigt som han borde, för att hinna hem och laga mat, han får inte ihop det, han mäktar inte med. Plötsligt börjar han berätta om sitt jobb, och jag sätter mig ner och lyssnar. Arbetsgruppen fungerar dåligt, chefen har kallat till möte där det ska redas ut varför. Ska man säga det man tycker eller ligga lågt? Vi pratar och funderar.

O bytte jobb efter sommaren, från något som inte var bra till något som inte heller är optimalt. Men jag märker en enorm skillnad på honom. För första gången i vår drygt tjugoåriga historia berättar han om jobbet och vad det är som trycker honom. Jag känner igen mycket och kan komma med en del uppmuntrande tillrop och kanske en och annan konstruktiv kommentar.

Och tvärtom. Sedan några år tillbaka kan vi verkligen relatera till varandras jobb. O är ett av mina bästa bollplank, och det är nytt, så har det verkligen inte alltid varit. I början av våra karriärer jobbade vi med för olika saker, och dessutom fanns flashighetsaspekten med och störde. När jag reste jorden runt slavade han på ett socialkontor. Det var inte bra för dynamiken mellan oss.

Hunna så långt uppfångar jag en rinnande rörelse utanför fönstret, något rör sig i spaljén där fågelmaten hänger. Inte en fågel, utan en stor, välmående råtta med brun blank päls. Jag ryser, jag avskyr råttor, det måste vara något nedärvt, men jag kan heller inte låta bli att skratta med O. Det företagsamma odjuret klättrar upp och ner och snaskar på talgbollarna och bryter av småbitar som det bär ner i sitt hål under trädäcket. Undrar hur många råttor som bor därnere, ser man en finns det hundra till, sägs det. Nu när det ligger en halvmeter snö på däcket är det nog varmt och skönt därnere.

Diskussionen fortsätter. O är stressad över att ha fullt ansvar för vår mathållning. Jo, jag borde kanske ha dåligt samvete över det, men å andra sidan upplever jag att jag ansvarar för nästan allt annat. Läxläsning, byte av lakan och handdukar, i stort sett all tvätt och disk, det är jag som leder den förberedande städningen innan städerskan kommer. Han medger att jag är mycket duktigare på att sköta läxorna än han, och lakan och handdukar, det har han inte ens tänkt på. Jo, tvätten tar jag nästan alltid också, han kör någon enstaka maskin ibland. Men han diskar minsann ibland efter maten. Ja, men när jag lagar mat diskar jag alltid undan under tiden, när du lagat mat är diskhon och alla bänkar belamrade med disk. Men så tar det en timme längre för dig att få fram maten också, säger han trumpet, och jag protesterar. Jag städade lekrummet igår när jag kom hem från kören, alla bilar var uthällda på golvet, jag gick igenom både lekrum och sovrum för ett par veckor sedan och rensade ut gammalt och trasigt, nu har barnen plats att sitta vid sitt skrivbord igen, sånt gör ju inte du!

Längre kommer vi inte, men det är gott så. Vi har en hyfsat fungerande arbetsfördelning, kanske räcker det med att prata som vi gör nu och inse att den andre gör en hel del. Vi har pratat för lite på sistone, tycker jag. Vi behöver prata mer om hur vi bemöter Q till exempel. Att vi inte har pratat är ett tecken på att vi har för mycket om oss.

Min syster anländer, vi dricker kaffe och går sedan och tränar. På vägen stannar vi till hos grannarna där Y leker. Jag berättar om råttan och grannen suckar. Är de tillbaka igen, då får vi ringa Anticimex. Trädäck är bästa boplatsen för råttor. Jag vet, svarar jag, vi har redan bestämt att vi tar bort däcket till våren och lägger stenplattor istället.

På väg hem från träningen möter vi en av grannskapets keliga katter. Jag hälsar, och grälar lite på honom, dig har man då ingen nytta av. Men det är lätt att vara efterklok, nog har jag märkt katternas ökade intresse för vår gård, vi anade oråd men trodde att det var små möss det handlade om.

O har en nyhet, han har nu tänkt färdigt gällande sportlovet. Det blir för bökigt och långt att åka till Åre, vi får hälsa på hans kusin någon annan gång. Vi åker till vännerna i Dalarna istället, från måndag till fredag. Han har redan anmält barnen till skidskola där. Jag bifaller, ett kort sportlov flankerat av två hemmahelger, precis vad jag önskat mig.

Vi äter boboti till middag och försöker alla att behärska oss och inte bli galna på Y som är ovanligt provokativ. Han är snuvig och nyser oupphörligen och känns varm. O och jag planerar snabbt. Måndag vabbar jag, tisdag han.

Direkt efter maten är det läggdags, jag läser Pippi hittar en spunk. Q somnar med en gång, Y krånglar och går självmant ner i gästrummet och lägger sig och sover djupt när O kollar en stund senare.

När söndagen blivit måndag har O kommit iväg tidigt till jobbet. Y visar sig vara helt frisk och solen strålar från en blå himmel.

10 kommentarer:

  1. Hej! Läser ofta men kommenterar aldrig.
    Men jag gillar att läsa din blogg, läsa om verkligheten, som den ser ut hos de flesta. Vardagen och dess utmaningar.
    Vi har precis blivit tvåbarnsföräldrar och kämpar med trotsande treåring och bebis som inte vill somna på kvällen.
    Ha en fin tisdag!

    SvaraRadera
  2. Jag undrar om inte söndagen är grälig (jag skulle vilja påstå att det är ett allmänt fenomen) dels för att det är dagen före måndag (och föräldrarna på söndag kväll börjar varva upp när de tänker på stressveckan som närkar sig) och dels för att man hunnit vara lediga och tillsammans så mycket att man hunnit börja störa sig på varandra.

    När det gäller bråkan om läxorna så förstår jag ditt obehag (det är ju aldrig kul att gräla) men inte riktigt din förvåning. Q är åtta bast - jag tycker inte att det är konstigt om man i den åldern inte besitter ett fulländat konsekvenstänkande och kan tvinga sig själv att göra tråkiga saker som man inte är sugen på istället för roliga saker som man ÄR sugen på typ för att man vet att det blir jobbigt sedan, eller att om man inte sköter skolan nu så blir det besvärligt när man blir 20. Det finns det ju många vuxna som har svårt med (jag är inte världsbäst på det själv alla gånger, om jag skall vara ärlig) och vi har ändå den neurologiska mognaden för att kunna vara det. När jag var barn (det känns som om jag refererar till det hela tiden, som om vi vore något slags rikslikare. men ah well) var det sådant tjat lite nu och då, i olika grad från lite tjat till stora uppträden med hot om att kasta Nintendot i soporna etc. Min lillebror ville hellre spela Nintendo än läsa engelskaläxen, jag ville hellre vara i stallet än räkna (eller något annat, för den delen) och då var vi ändå barn som gillade skolan och som hade hyfsat lätt för oss. Det var inte mindre tjat och gnat hos våra kompisar, märkte man ju snart när man var hemma hos varandra. Även om mamma kanske trodde det, vad vet jag.

    Jag tänker att eftersom små barn inte riktigt kan styra sin egen tillvaro så måste man hjälpa dem, d,v.s. styra åt dem. Det är inte konstigare att tjata på sina skolbarn om att de skall läsa läxorna (eller gräla med dem när de vägrar) än att man hjälper dem med vinterkläder eller att skaffa ett lånekort på biblioteket. Ingen väntar sig ju att en åttaåring av sig själv skall gå på Intersport och priva täckjackor i oktober; varför skulle vi vänta oss att hen skulle läsa tråkiga läxor (särskilt inte när det gäller sådant man måste ta igen; det är ju typ TUSEN gånger tråkigare att ta igen än att göra när rätt tid är).

    Och ja, du gör dina barn en tjänst genom att lära dem att de måste göra boring stuff för att det inte försvinner av sig självt. Jag har sett alldeles för många högskolestudenter som inte fixar det, och som hade behövt någon som tjatat på dem när de var åtta.

    Återigen med brasklappen att jag inte har några egna barn, så vad vet jag. Men jag har verkligen intrycket att ungar testar gränser tills de ser var gränserna går. Att mamma och pappa sätter stopp och styr är också en trygghet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh lord, epistel.

      Radera
    2. Jag tror att jag och Q skulle gilla varandra.

      Radera
  3. Välkommen hit, Erika!

    Det tror jag också, Tolkia! Och tack för dina synpunkter. Du har rätt, föräldrars roll är att tjata och sätta gränser och ungars roll är att testa gränserna. Och det vore väl förmodligen onormalt om Q kvittrande satte sig ner för att göra läxan.

    Lite gräl rensar luften också, så är det mellan O och mig i alla fall. Medan vi bråkar undrar jag hur jag någonsin ska kunna bli sams med den där idioten, men vi blir ju alltid det. Det händer något när vi sätter ord på irritationsmomenten som legat och skavt.

    Kanske är det något liknande som händer mellan Q och mig. Men eftersom vi är en ganska grälbenägen familj med många häftiga temperament så blir jag 1 trött 2 ibland orolig för att vi grälar sönder något. Men det kanske vi inte gör?

    Nåja, idag är en ny dag, solen skiner, och Q verkade över frukost helt införstådd med att idag ska matteläxan göras.

    SvaraRadera
  4. Det verkar ju inte rimligt att påstå att söndagen är djävulens påfund, men där den sitter mellan lördagen då allt är lätt och ledigt och måndagen då allt ska dras igång igen undrar jag ibland!

    Jag tror inte att man grälar sönder något. Däremot tror jag att man kan riskera att hamna i en position där man går igång på väldigt lite och gör det hela tiden. Då blir det inte roligt att vara tillsammans.

    Q är ju helt klart på gång att lära sig det här. För att inte tala om Y som har lärt sig själv att reda ut sovandet!!


    (Hej Tolkia, jag gillar din kommentar skarpt, den är som en enda lång aha-upplevelse!!)

    SvaraRadera
  5. Q verkar vara lika insiktsfull och resonabel i sina lugnare stunder som han är hetlevrad mellan varven. Kanske kan ni snart resonera om det här också i termer som "ska vi ha ett stort gräl om matteläxan idag också eller ska vi se till att den blir gjord snabbt och lätt nu så att du är ledig resten av dagen".

    Jag inser att det antagligen ÄR så du tar upp det, men menar att så småningom kanske det också blir så som Q nappar på det.

    SvaraRadera
  6. Igenkänningsfaktorn är hög på ditt inlägg.
    Söndagar är en tråkdag även hos oss.
    Jag har också kämpat med skidsemestrar men har fått nog och vägrar numera följa med. Så nu åker mannen själv med ungarna en vecka och det är jättenyttigt för honom att få rodda allt själv.
    Tack för att du delar med dig av ert familjeliv, så skönt att slippa alla underbart, fantastiskt, finaste osv utan att få läsa om verkligheten som den faktiskt ser ut för de flesta. /Maria

    SvaraRadera
  7. Fastslages härmed att söndagar inte är veckans mest välsignade dag!

    Nu blir det citatstapling här, bear with me:
    "man kan riskera att hamna i en position där man går igång på väldigt lite och gör det hela tiden. Då blir det inte roligt att vara tillsammans."

    Exakt, och det var där vi hade hamnat. Och det var det äktenskapliga grälet som gjorde att irritationen lättade. Tack för att du visade mig på det!

    "Q verkar vara lika insiktsfull och resonabel i sina lugnare stunder som han är hetlevrad mellan varven." Precis så är det, det är obegripligt vad som kan rymmas inom en unge. Och det är precis som du beskriver, jag resonerar och han härjar, men jag ser allt fler tecken på att han tar till sig mina resonemang.

    Maria, det du skriver ger mig en aha-upplevelse. Om två veckor när vi är i Dalarna och O-Q-Y åker slalom, då ska jag banne mig göra egna utflykter, sånt som JAG vill göra. Handarbete, hemslöjd, kultur. Tjoho!

    SvaraRadera
  8. Hej, jag kommenterar inte heller så ofta men läser din gärna din blogg och tycker du skriver om det verkliga livet på ett bra och tänkvärt sätt.
    Jag känner också igen mig i det där grälet över vem som gör vad och framförallt det där ansvaret som inte syns som även i vår familj i princip alltid hamnar hos mig, hålla koll på aktiviteter, födelsedagar, planera framåt. Sånt som inte syns men tar otroligt mycket energi.
    Läxtjat på vår åttaåring delar vi dock på:) Han kan inte heller ta ansvar för sina läxor och jag känner mig lite delad inför det. Både att de kanske borde få ta mer ansvar i den åldern samtidigt som någon tidigare skrev att de inte inser konsekvenserna i ett senare skede.
    Till sist vill jag också bara tipsa om en bok som kanske kan vara bra, dock har jag inte läst den själv men har skrivit upp att jag ska försöka få tag på den, jag hörde om den i Förnuft och känsla på radion, en bok av Mats Söderlund som hetter "Göra kärlek" som handlade om par och jämställdhet. Lycka till på sportlovet och hoppas det blir utvilande för er alla! Hälsn Anna

    SvaraRadera