2015-02-18

Trippelbitch, del 1 och 2 av 3

Jag var ganska trött igår kväll när jag landade i soffan vid halvniotiden. Det hade sina förklaringar.

På förmiddagen hade jag uppföljningssamtal med herr Snäll, en fortsättning på medarbetarsamtalet vi hade före jul. Vid ingendera tillfället har jag helt öppnat dammluckorna och uttryckt den frustration och de tvivel jag ofta känner angående jobbet. Jag är kritisk, men anstränger mig för att vara konstruktiv.

Sålunda avlöpte samtalet väl. Vi bestämde att jag tar över glade (numera sjukskrivne) kollegans projekt, som han misslyckats med att leda. Det återstår att se om jag klarar det bättre. Jag varnade herr Snäll, han vet precis vad jag tycker angående vissa förhållanden, jag kommer att fortsätta tjata på honom om detta. Tyvärr har jag en smygande misstanke om att han inte kommer att hålla fast vid det vi är så ense om när vi är på tu man hand. Det är vad som har hänt mellan honom och min kollega. Men där kollegan har surnat till och grämt sig i tysthet, ska jag försöka agera annorlunda.

Sedan åt jag matlådelunch och gick en livsfarligt halkig promenad, den första på länge, och var därefter rustad att presentera mitt projekt för styrgruppen vid det som var tänkt att vara ett avslutande milstolpemöte (eller gate review, eller toll gate review, beroende på vilket fikonspråk man slänger sig med). Så blev det inte, jag fick bakläxa. Eller strängt taget, inköpsavdelningen fick bakläxa eftersom de inte förhandlat om materialpriserna på produkten som projektet utvecklat, varför tillverkningskostnaden var missvisande. Eventuellt borde jag ha förutsett detta, eventuellt inte. En projektledare kan göras ansvarig för i stort sett allt. För några år sedan hade jag blivit ledsen och osäker och känt mig inkompetent. Idag är jag tryggare, och konstaterar att möjligen hade jag kunnat vara mer förutseende, men att ansvaret för att ta fram priser i tid faktiskt inte är mitt, utan inköpschefens.

Men jag gick raskt över till nästa punkt (intressant nog är det alltid jag som leder mötena där jag föredrar projektläget för ledningen, det borde egentligen vara någon annan som leder och jag som ställs till svars, men så funkar det inte här. Och ska det bli något gjort måste någon prata, så då gör jag det.) som var lessons learned. En av projektformens akilleshälar är kunskapsöverföring, därför bör man alltid göra minst en övning där alla berörda grunnar på vad som fungerat bra och vad som kunnat göras bättre, och så dokumenteras detta och presenteras för de som bestämmer.

Eftersom mitt projekt försenats gång på gång, har jag modererat inte mindre än tre sådana dra-lärdomar-möten. Det senaste för blott två veckor sedan, då jag hade glädjen att se produktionspersonalens förtjusning över att bli inkluderade och tillfrågade. Särskilt en person värmde mitt hjärta, han har tidigare varit en riktig surpuppa som vägrat komma till möten "för det är ändå ingen som bryr sig om vad jag tycker" men nu kom han minsann och hade rentav förberett sig och skrivit ner sina synpunkter på ett papper.

Ledningen var knäpptyst när jag sammanfattade det som sagts på dessa tre möten. Det gladde mig, för jag hade ansträngt mig. Alla tekniska frågor och detaljer utelämnade jag, de finns dokumenterade och tillgängliga för den verkligt intresserade läsaren. Istället strukturerade jag synpunkterna i tre övergripande områden där företaget måste börja arbeta annorlunda: kravställning (det är inte klart från början vad vi ska göra, och när det väl klarnar ändras det hela tiden), att produktion, test och service inte får vara med och påverka förrän det är för sent, slutligen att tidsplanering och resurssättning inte görs på ett optimalt och framför allt realistiskt sätt. När jag pekade på punkterna realistic time plans, no wishful thinking och harsher attitude towards delays, hördes mer än en häftig inandning.

Idag är det lugnt på kontoret, för hela ledningsgruppen befinner sig på annan ort och utbildar sig. Jag är nyfiken på vad de pratar om. Ganska gärna hade jag velat vara med.

Fast nu ska jag lunchträna. När arbetstiden är slut ska jag återkomma om dagens tredje möte, som inte gällde jobbet utan Q:s skola.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar