On a completely different note

Så var jag på utvecklingssamtal med Q idag. Som i all kontakt med skolan med viss bävan. Särskilt med tanke på förra samtalet, då fröken klagade på Q:s koncentration.

Men idag kom alla farhågor på skam. Fröken var betydligt mer koncentrerad själv än vad hon brukar vara. (Vad vet jag om hennes arbetssituation? Den är antagligen för jävlig. Klassens störste bråkstake går nu enligt Q på ett särskilt fritis och är bara med klassen ibland. Kanske har det lättat lite för henne.) Hon plockade fram lite papper som Q fyllt i på förhand.

Med reservation för att jag tycker att det är överambitiöst att prata om målbilder och förbättringsområden med nioåringar, så gav papprena en god bild. Q tycker att han är bra på svenska, matte och musik. Han kunde inte komma på något han är dålig på. Han trivs bra i skolan, han har kompisar, han upplever att det finns vuxna till hands. Maten är jättegod och rasterna är roliga.

Samma bild återkom på nästa sida, betydligt vettigare enkätfrågor, där Q hade fyllt i grönt-gult-rött beroende på om något var svårt eller lätt. Fast inget var rött (kan inte/förstår inte/klarar inte av), bara grönt i långa banor och något enstaka gult.

Jo, jag har reflekterat över det på sistone när läxorna har hopat sig. Stavning drillas de i nu, och Q och jag har tillsammans kommit på att det är betydligt roligare att traggla stavning med hjälp av ett alfabetspussel än att plita orden. Han stavar bra, och visst blir det lättare när mamma kan förklara att MISSTÄNGT bygger på ordet tänka med K fast det inte låter så, eller att KANSJE består av orden KAN och SKE och ske betyder ju hända, eller hur.

Tack och lov att han har lätt för sig, stavning ligger uppenbarligen för honom precis som matte, det rinner lätt ur honom. Att organisation och persedelvård sedan inte är hans starka sidor, det är en annan sak. Försvunna fruktburkar och trasiga skor och leriga kläder lever jag gärna med, jämförelsevis.

Sedan berättade jag om middagen i helgen då Q förmedlat vad de lärt sig om asatron i skolan. Han höll ett smärre föredrag tills O imponerat sa: så där mycket kan inte jag!

(Fast vi läste faktiskt Min skattkammare om asarna i somras. Och jag förhörde Q lite: varför hade Oden bara ett öga? Jo, han hade offrat det! Just det, för att dricka ur Mimers brunn och bli vis. Och varför mer visste han så mycket, vilka hjälpte honom? Mm... Munin och Hugin, hans korpar! Och så vidare.)

Då sken fröken upp och blev mycket glad, det syntes. SO och NO är hennes älsklingsämnen, hon tycker att det är så roligt att berätta! Det märks, enades Q och jag om.

Det förlåter mycket. Att tycka att det är roligt att berätta, bättre egenskap finns väl knappt för en lärare. Jag minns min älskade mellanstadiefröken Kerstin, hon hade nog sagt precis samma sak. Det är henne jag har att tacka för en stor del av min allmänbildning, det är jag övertygad om.

Med lätta steg travade vi så in i klassrummet, Q satte sig i sin bänk (han har ensambänk nu, inga problem mer med koncentrationen!) och jag fick en stor kram och en puss i hela klassens åsyn, så att jag såg lärarassistentens blick mjukna.

Vi seglar vidare i för tillfället lugna vatten. Q är rorsman och jag är lots.