Igår träffade vi hepatologen igen. Pappas levervärden är för dåliga för att inleda någon behandling. Vi ska vänta några veckor och ta nya prover, men det är inte sannolikt att de ändras till det bättre.
Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.
Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.
Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.
Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.
Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.
Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.
Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.
Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.
Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.
Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.
Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.
Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.
Bara det, inte värre.
Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.
Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.
Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.
Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.
Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.
Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.
Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.
Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.
Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.
Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.
Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.
Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.
Bara det, inte värre.
Så jag beundrar din förmåga att mitt uppe i det hela ändå ställa dig lite bredvid och beskriva det hela för oss! Jag avundas dig inte den situation du befinner dig i, jag beklagar den djupt. Men beundrar dina vackra texter om livet och, dessvärre, döden.
SvaraRaderaDet är verkligen inte så bara. Jag beklagar verkligen att du och dina kastats in i den situation ni är i.
SvaraRaderaDu har rätt - detta ingår ju i livet. Fint också, mitt i alltihop, att din pappa fortfarande förmår vara den fina person han verkar vara. Och att din mamma träder fram precis som en mamma ska. Det tror jag kan betyda mycket, länge.
SvaraRaderaKära Helga! Jag tänker så på dig och din familj. Försök att vara rädd om dig själv. TH
SvaraRaderaMin pappa dog efter 8 veckor med pancreascancer. Det var fruktansvärt, nu har det gått 4 år och sorgen börjar stilla sig. Samtidigt är jag glad att vi fick möjligheten att hinna ta farväl. Den tiden var oerhört viktig. Ni gör ju verkligen det, tar vara på tiden som är
SvaraRaderaÅ gud, Rosa. Ja, det måste ha varit förskräckligt, det förstår jag verkligen. Jag minns ju svärfars sista alltför korta tid, ändå var det inte jag som stod honom närmast utan lite vid sidan av.
RaderaJo, jag är tacksam för den här tiden. Det är ett sammelsurium av känslor. Ofta är jag arg och stridslysten, vilket är praktiskt när saker och ting inte funkar. När det rinner av mig är jag så ledsen och ynklig att jag själv blir förvånad. Och trött, in i märgen trött.
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver om nu. Min pappa var helt klart min "närmaste" förälder samtidigt som det fanns en hel del motstridiga känslor. Och så klart att du är både ledsen och trött! Konstigt vore väl annars. Jag slapp slåss mot hemtjänsten - det är ju lite av Don Quijote varning över det hela.
RaderaJag känner igen mig väldigt mycket i det här. Jag minns att när pappa ringde och berättade att mamma åkt akut till sjukhus så var mina första frågor ”Är det allvarligt?” och efter att han svarat på det, ”Då tror de inte att hon klarar sig?”, vilket ter sig nästan skrämmande sakligt om man betänker att hon var fullt frisk på morgonen samma dag.
SvaraRaderaAtt ens föräldrar går före och man förlorar dem är ett nästan oundvikligt livets faktum. Det är djupt tragiskt om det blir tvärtom. Det betyder inte att det inte är sorgligt, och man vill ju helst att det ögonblicket aldrig kommer. Om det inte vore för det att så småningom övergår det i en annan ohållbar situation – man kommer ju inte oavbrutet att vara en frisk person mitt i livet med friska föräldrar i den så kallade tredje åldern.
Det är inte lite att kunna hantera det här på ett balanserat sätt. Det är fint att ni är med i situationen alla tre.