2015-11-01

Inte där längre

Insikten slår ner i mig efter att ha brottat ungarna i säng. (Återseendets glädje varade typ två sekunder från ungarnas sida. De var änglar hos mormor och farmor men är smådjävlar mot oss.)

Pappa är inte längre glad att se mig. Han är så trött, det verkar mest vara besvärligt att jag är där med mina frågor och omsorger. Inte längre "nämen är det du som kommer" utan "mm, hej". Och sedan "du kan gå nu".

Han kan aldrig trösta mig mer. Ikväll har jag raderat hans nummer från mina telefoner, det nummer jag kunnat sedan jag var tio, som jag ringt tusentals gånger. Han fixar inte telefonen längre.

Men också. Han är inte där längre. Och jag som verkligen skulle behöva prata med honom, som skulle behöva hans tröst, för jag är så gräsligt ledsen.

6 kommentarer:

  1. Åh, vad förfärligt tungt du har det. Det låter som om det största avskedet sker nu. Kram.

    SvaraRadera
  2. Ja, kanske. Eller kanske är han där imorgon när jag kommer. Kanske, kanske. Om jag inte tjatar om näringsdryck eller byta kalsonger. Om jag flyter med i hans snurrar. Om jag är lite annorlunda, lite följsamma, kanske jag kan följa honom en liten bit till, kanske kan jag skjuta upp avskedet litelite till?

    (nej jag tror inte på det själv)

    SvaraRadera
  3. Sture och Bertils mamma02 november, 2015 09:26

    Det känns som om det går snabbt utför nu? Jag känner igen det, och särskilt när man drabbas av insikten att det inte blir som förr. Att någon man älskar inte kommer att finnas hos en så länge till.

    Jag tänker på er och hoppas att din pappa får några klara dagar till. Både för din skull och för sin egen. Så att ni får ett bra avsked.

    SvaraRadera
  4. Jag sitter här med tårar i ögonen, det är så outhärdligt sorgligt och du har skött och sköter det fortsättningsvis så oerhört bra, men det värsta är ju att det inte finns någon belöning att få, vilket du så oändligt mycket skulle förtjäna. Men som du också själv vet - du ska inte vara på något annat sätt, du kan inte kräva någonting mera av dig själv.
    Dina ord berör och sorgen lyser så starkt, jag är tacksam att du delar med dig. Jag har på känn att jag kommer att återvända till dina ord när samma saker blir aktuella för mig. /R.

    SvaraRadera
  5. Åh Helga... <3
    Så innåthelvete jävla jobbigt. Och vilket jobb du gör. Sorgearbete, i ordets rätta mening.

    SvaraRadera
  6. Åh vad tungt. Jag minns när min pappa låg på sjukhuset den allra sista tiden, hur han inte alls var där men att jag liksom inte förstått det riktigt förrän nu när jag läser hur du skriver om det. Jag var liksom för uppe i allt just då och nygravid och allt så ville jag inte förstå hur illa det var. Känner så med dig just nu!

    SvaraRadera