2015-12-26

Annandag

Nattar slutkörda barn efter trevlig annandagsmiddag hos tjocka släkten. Min faster och farbror är så rara mot mig nuförtiden, och mina asociala kusiner ger mig stora kramar och tar mina söner i knät och låter dem spela på sina telefoner.

Inte behöver jag hålla ett getöga på pappa, inte behöver jag oroa mig. Snart ska jag dessutom få ärva en skrälldus med pengar.

Hade det inte varit för den förestående röjningen av hans lägenhet och för att jag är så trött jämt, hade jag sagt att mitt liv egentligen är så mycket bättre nu när han är borta.

Förutom det svarta hålet i mig förstås. Som sväller och rinner över och dränker både mig och telefonen jag bloggar med i tårar och snor. Jag gråter så att jag är rädd att väcka barnen.

Pappa, jag vill att du ska komma tillbaka.

2015-12-22

Varje dag är som julafton

Idag gick jag på stan en stund efter kuratorsamtalet. Drack kaffe på ett trevligt ställe, njöt av att ströva på egen hand i nygamla kvarter. De ligger alldeles nära pappas gata, men jag har inte gått där så ofta. Fast det slog mig att det på sätt och vis är mina barndomskvarter.

 Jag älskar att driva omkring i stan så där, titta på folk och i skyltfönster, gå och gå och gå. Om jag bodde inne i stan och inte i förorten skulle jag då inte ha problem med vardagsmotionen. Stegräknaren tickar på, idag står den på drygt 13 000 utan att jag ens har tänkt på det.

 Plötsligt gick jag förbi en garnaffär där jag efter viss tvekan gick in. Jag har ett helt skåp fullt, borde absolut inte köpa mer, men tillbringade en mycket trevlig timme där och kom ut med två sorters garn i mina älsklingsfärger (ni behöver nog knappt ens gissa vilka).

Men så var det dags att åka hem och jag märkte plötsligt hur trött jag var, och lite hungrig, och därmed ledsen. Min ork tar slut plötsligt nu för tiden. Det var långt hem, och så behövdes det lite kompletteringar till den pågående julmatlagningen hemma.

Jag ringde för att fråga O något om inköpslistan, men det var Q som svarade. Mamma, lyssna på detta! (Obestämbart ljud i bakgrunden.) Det är en sånglärka! (Eller om det var knölsvan.) Det är morfars fågelbok som pappa hämtat hit!

Ja jösses. Både igår och idag var rena julafton för ungarna. Plastmodeller, en radiostyrd segelbåt, böcker med fågel- och djurljud och till råga på allt ett luftgevär och en pilbåge.

Pappa hade gillat det. O och barnen har roligt. Men själv drar jag knappt på munnen. Pappa, jag hade mycket hellre haft dig tillbaka.

Fast när jag kommer hem och O stolt visar upp vad han hittat, undangömd mellan bokhyllorna i pappas vardagsrum, då blir jag glad. Jag var orolig att denna tavla förkommit när jag inte hittade den. Pappa trodde att den skulle stå i hallen, han hade tagit ner den från väggen för att laga dess trasiga ram, men där fanns den inte. Hade O råkat slänga den av misstag? Vi oroade oss båda två.

Detta är min pappas mormor Anna, en enligt uppgift amper dam (det syns nästan, va?). Hon var en överdängare på dystra profetior i stil med att man inte fick sitta för länge på toaletten för då kunde alla tarmarna trilla ut. Och hur ska det gå för pöjken i exercisen, så mager som han är?


Dessutom hittade O en fantastiskt fin färglitografi av Mona Huss-Walin. Den ska jag låta rama in fortast möjligt, och så ska jag låta reparera ramen på farmorsmor.

Hon är lik farmor, ser jag nu. Förmodligen är hon på bilden lika gammal som jag.

Tackkort, plastmodeller och en gammal gigg

Började skriva tackkort igår. Det är jobbigt, som väntat. Inte bara emotionellt utan även praktiskt. Det var 80 personer på begravningen, varav ett flertal helt okända för mig. Jag har bett pappas olika föreningar om hjälp med adresser, och så ska jag leta i hans mejl också.

Jag funderade på varför jag får dåligt samvete över att inte röja pappas lägenhet själv. Givetvis har ni rätt. Jag kan inte göra allt själv, jag måste ha hjälp.

Jag tror att det är för att pappa var lite orolig själv. Särskilt på slutet, ju mer förvirrad han blev, desto mer pratade han om sina plastmodeller och vad som skulle hända med dem.

Vad händer med dem? O sorterar ut de som inte är byggda och sparar åt sig och pojkarna. De övriga.... slänger vi. Pappa hade inte tyckt om det, men vad ska vi göra?

Inatt har jag sovit. Idag ska jag till kuratorn.

Till sist ett pappacitat som nyss rann upp i minnet :

Jaså, njurarna är bra. Det får mig att tänka på nåt jag läste om en gigg som var så listigt konstruerad att när en del var utsliten var resten det också. Oerhört ekonomiskt. För det är ju retfullt att dö med fina njurar, starkt hjärta och perfekt blodtryck.

2015-12-21

Balans

(Det blir tjatigt framöver här tror jag. Inte så mycket julmys och marsipantomtar. Men det hade ni knappast väntat er, va? Hohoho.)

Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.

Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.

O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.

Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?

Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.

Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).

Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.

(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)

Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.

Själen behöver komma ifatt

Efter jullovets andra dag kan jag tryggt fastslå det jag märkte redan under förra helgen. Om jag har för mycket om mig under dagen, hinner ledsenheten ändå ikapp mig på kvällen och gör att jag inte kan somna. Så är det nu.

Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.

När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.

(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)

Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.

Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.

I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.

2015-12-19

Ritualer

Häromdagen hade jag vägarna förbi Gustav Vasakyrkan, som med sin praktfulla kupol är en av Stockholms finare, tycker jag. Eftersom jag aldrig hade varit inne i den tidigare tittade jag in av ren nyfikenhet. Dessutom föresvävade det mig att tända ett ljus för pappa, eller nåt.

Av det blev intet. För det första tyckte jag interiören var ganska gräslig. Nybarock, guld, marmor och gigantiska änglar. För det andra insåg jag att det där med att tända ljus och söka tröst i kyrkan förstås inte är min grej, har aldrig varit det, varför skulle det bli det nu. Var pappa än finns, om någonstans, där finns han inte.

Idag var jag på Postmuseum tillsammans med Y, medan Q var på barnkalas med sin fader (enär kalaset ägde rum i en simhall var det bra om fler föräldrar medverkade). Y är uppkallad efter min morfar som tjänade Postverket i ett helt yrkesliv. Jag har sett honom ta fram ett frimärke och riva sönder det, eftersom brevet han fått saknade ordentlig stämpel på frimärket.

Y hade strålande roligt, på museets barnavdelning fick han sortera vackra paket (Blomstermåla! Arvika! Marstrand!) och dela ut brev och rita ett eget julkort som vi adresserade till mormor.

Men det jag skulle berätta är detta. På en av utställningarna fanns en skrivmaskin uppställd, där man uppmanades skriva brev till någon.

Knattret av en skrivmaskin, det är pappa. Att få låna den och hamra på tangenterna, jag hade glömt men minns nu hur hårt man måste slå, lukten av trycksvärtan, att läsa de lite vinda bokstäverna, de ser inte alls ut som datortext. Jag har en hel pärm full av brev som ser ut precis så.

Jag lät pappret sitta kvar i maskinen, för vart skulle jag adressera det. Han läser nog.

Hej pappa,
Jag saknar dig så. Det är snart sex veckor sedan du dog. Jag vänjer mig aldrig.

2015-12-16

Allt ska man behöva göra själv

Får snart spatt. Jag vet, jag vet, jag måste tagga ner, sänka kraven, ambitionsnivån, lugna ner mig. Ja ja jag ska. Någon gång.

Den här jävla julen alltså. Jag gillar jul, det är inte det. Visst blir det sorgligt utan pappa men jag är praktisk nog att tycka att det är skönt att han hann dö i god tid före jul. Att rådda hans sjukdom och samtidigt försöka fira jul, det hade varit mig nästan övermäktigt.

Jag är inte överambitiös när det gäller julplanering men blir ändå tokig på alla FB-inlägg från folk som har full kontroll på julen, allt bakat, allt inköpt. På riktigt? Är ni på riktigt?

Dessutom dyker det upp en jävla funktion som ska sammanfatta "mitt 2015", ett flöde av bilder. De jag tog av pappa när han sover i sin säng sista veckan är inte med. Pappas sjukdom och död är naturligtvis det jag kommer att minnas av 2015, men det var utöver det inte något roligt år. Även O har ju varit sjuk. Hade jag inte varit så upptagen av det (och allt annat) i våras hade jag kanske reagerat tidigare på pappa. Fast det hade ju inte gjort någon skillnad.

(Dags för en facebookpaus kanske. Det vore något.)

För att inte tala om all jävla skit som skolan anordnar och kräver inför jullovet. Deras otydliga och maskerade krav driver mig till vansinne. Nej, jag ska inte yra om det nu, det förtjänar ett någorlunda välskrivet inlägg.

Måste börja skriva tackkort, drar mig för det, kommer att gråta. Gravsten orkar jag faktiskt inte ordna med nu, det får anstå till efter jul.

En gammal kollega till pappa skickade över ett utkast till nekrolog. Den är ganska bra men ensidig då den fokuserar på bara en del av pappas yrkesliv, det han skrev om militärhistoria. Men han gjorde och var så mycket mer.

Borde förstås skriva en själv, det var också vad pappa ville. Du vet bäst, sa han. Och du skriver lika bra som någon av de andra. Själv skrev han farmors och morfars.

Pappa, jag orkar inte. Det förlåter du mig va? Kanske imorgon, kanske gör jag några kompletteringar.

2015-12-15

Moster M

Livet stannar ju inte upp, som bekant. Det händer en hel del annat.

Några dagar efter att pappa dog ringde min farbror. Jag trodde han ville prata om begravningen men han hade ett helt annat ärende, han ville fråga mig om råd. Hur gör man egentligen med en gammal människa som inte kan bo kvar i sin bostad men inte inser det själv? Vem kontaktar man, socialen?

Det gällde släktens original, pappas moster, min farmors yngsta syster. Hon var en bra bit över nittio, klar i skallen och fysiskt frisk. Farmor var sannerligen ingen dussinmänniska, hon var speciell, och hennes lillasyster M ännu mer så.

M brukade komma på min farbrors och fasters årliga släktmiddag på annandag jul. Hon kom också på pappas sjuttioårsfest, till hans irritation. Hon var en av få människor som han inte tyckte om. Det var nog inte många som gjorde, förresten. Och ingen som mött henne glömmer henne, om inte annat så för lukten. Hon skötte inte sin hygien särskilt väl.

M bodde ensam i en stor hyreslägenhet i centrala Stockholm. Hon var änka sedan många år och hade inga barn. För att göra en lång historia kort hade grannarna börjat klaga och det hela gått så långt att hon hotades med vräkning. Först då blev min farbror informerad. När han ringde henne för att berätta om pappas död, hörde han på hennes röst att hon var förtvivlad och frågade vad det var.

Farbror och faster försökte hjälpa till men kom inte särskilt långt. M var misstänksam mot alla och ville inte samarbeta, inte flytta, inte få hjälp med städning.

För ett par veckor sedan försökte socialen få tag på henne utan att lyckas, de ringde min farbror som i sin tur fick ta sig in med polisens hjälp. Hon hade förmodligen fått en stroke och levde ännu men dog efter några timmar på sjukhus.

Min farbror och faster är inte påtagligt varma människor, jag tycker att de är reserverade, kantiga och lite kalla. Men deras engagemang i moster M hedrar dem. De är uppenbart mycket berörda av hennes öde. De har tagit fotografier av lägenheten och skickat till oss övriga arvingar. Tonen i det åtföljande mejlet är sorgsen och förundrad: hon hade ju pengar på banken, varför i all världen valde hon att leva så?

För mig är det här svårt. Min första reaktion när jag såg bilderna var en fnysning - skulle det där vara den berömda lägenheten, bortom all misär? Jag kan inte låta bli att tycka att min farbror är naiv. Han verkar inte veta mycket om livet. Men bra högdragen kan han vara ändå, jag får lust att täppa till mun på honom, få sista ordet. Med reservation för att lukten - som tydligen trotsar all beskrivning, M var svårt inkontinent - inte går fram på bilderna, så är jag inte imponerad. Visst, trivsamt är det inte. Men. Man ser ju golvet.

Det gör man inte i pappas lägenhet. Men det skulle jag aldrig säga. Inte kan jag lämna ut honom så, fast han är död. Det räcker med hur jag babblat för alla fågelholkar inom socialtjänst och vård, alla idioter som satt och lyssnade och inte lyfte ett finger för att hjälpa honom eller mig. Det räcker med det jag redan har antytt - mer än så förresten - till pappas syskon om hans alkoholmissbruk.

Fan. Fan, fan, fan, fan. Obegripligt och tungt är det.

Bättre

1 Idag var jag hos företagsläkaren och beskrev precis hur det känns. Hon sjukskrev mig på heltid ännu några veckor till efter jul och därefter på deltid januari månad ut. Dessutom fick jag kopior på alla sjukintyg, bra eftersom herr Snäll lyckats schabbla bort ett par.

2 Imorgon ska jag till kuratorn. Oftast pratar jag bara på under de mötena, om det som ligger överst i högen. Men nu har jag en konkret frågeställning: hur ska jag planera julledigheten så att jag kan återhämta mig på bästa sätt? (Och, om vi hinner, prata lite om Q och hur han mår för han är tidvis så vidrig att jag oroar mig för honom. Å andra sidan är han mellan varven så klok och empatisk och förståndig att jag häpnar. I tredje hand behöver jag prata om hur jävla jobbigt det kommer att bli att röja pappas lägenhet. Fast, nä. Det behöver jag faktiskt inte ventilera just precis nu.)

2015-12-14

Tröttheten

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag så förlamande trött. Jag sover halvbra på nätterna, det är inte det.

Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.

Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.

En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.

Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!

Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.

2015-12-12

Tomheten

Satan, vad tomt det är. Inne i mig, alltså. Inte utanpå, det ska gudarna veta. Livet med min älskade familj håller på att ta det, livet alltså, av mig.

Plötsligt begriper jag den slitna klyschan från dödsannonserna, om tomrummet som inte ens en hel värld kan fylla.

Googlar för att se vad det är för ett citat egentligen och ramlar in på en sida med de gräsligaste tips om kondoleanser och minnestexter.

Så fnissar jag, för när jag läser de inledande raderna till Erik Lindegrens Arioso minns jag pappas förtjusning när jag kom på att den gick att sjunga på melodin till Samling vid pumpen.

Fast sedan gråter jag igen. Å pappa.

2015-12-11

Filt


Jag köpte en ny filt igår. Jag kallar den rosa, min syster som var med tycker att den är lila.

Den är hur som helst invigd och godkänd av kattfröken S.

2015-12-10

En fin present

En sak glömde jag att berätta.

Q och Y skötte sig mycket bra under hela begravningsdagen. Q viskade till mig några gånger under ceremonin, mot slutet sa jag till honom lite skarpare att låta mig vara, det är strax slut. Y gick mellan pappa, mormor och farmor och höll sig lugn. När talen blev för långrandiga under minnesstunden pep de iväg och satte sig att spela dataspel i en soffa. Familjemiddagen tyckte de var jätterolig. Q fick löfte att stanna uppe lika länge som vi vuxna, Y bars under protest iväg med farmor men lugnade sig omedelbart så snart de blev ensamma och somnade på en minut.

När till sist satt på Q:s sängkant för att natta honom var vi båda mycket trötta, men Q var uppspelt och ville prata. Plötsligt sa han: minns du när vi var på sjukhuset, när du grälade på den där unge doktorn som hette T och jag tyckte det var så läskigt att jag höll för öronen? Jovisst mindes jag tillfället, det var utebliven vårdplanering jag skällde om. I ärlighetens namn hade jag sedermera glömt att Q var med just då.

Efteråt så tog morfar din hand och sa: du är fantastisk.

Minnet steg fram så klart att jag började gråta, och Q blev förskräckt och grät han också, och så kramades vi och grät tillsammans en stund innan jag lyckades snyfta fram det jag tänkte. Att jag inte alls blev ledsen för det han berättade, utan glad. Jag hade alldeles glömt bort att morfar sa det där, när man har mycket att tänka på och oroa sig för så glömmer man, men nu när du säger det kommer jag ihåg. Det är som att få en riktigt fin present av dig, att du ger mig det där minnet tillbaka.

Strax efteråt somnade Q, och när han vaknade sa han genast: Kommer du ihåg att du fick en present av mig igår?

2015-12-09

Ännu en idioti

En FB-vän lajkar ett inlägg om någon barnpsykolog som påstår att vara barn till mobilpillande föräldrar är jämställt med att ha en psykiskt sjuk förälder.

Måste sätta mig på händerna för att inte knappa iväg ett svar. Istället gnisslar jag tänder.

Allvarligt talat, vart tog sans och balans vägen?

Givetvis är det dumt att fäppla med mobilen istället för att läsa sagor, lägga pussel, lyssna och svara på precis allt barnet yttrar. Men herregud, man är väl inte mer än människa. Själv försjunker jag rätt ofta i en bok eller tidning och svarar enstavigt på tilltal, men jag anser mig rentav vara en bra förebild när jag gör det.

Och så en annan sak. Jag är säker på att barn inte behöver sina föräldrars ständiga uppmärksamhet. Jag tror rentav att det är bra för barn att föräldrar ägnar sig åt annat ibland.

Alla som kommenterar inlägget och beskärmar sig är kvinnor. Mammor, säkert. Vilka krav. Och så undras det varför sjukskrivningarna rusar i höjden.

Längtan och saknad och att göra rätt

Idag är det en månad sedan pappa dog. Två veckor sedan han begravdes.

Jag har klarat av två ganska jobbiga punkter på min lista, att välja ut ett foto av honom och beställa tackkort med det på, och att gå till ASIH och hämta hans nycklar.

Hans nya lägenhet är tom nu, jag gick inte förbi den idag men i närheten. På lördag flyttstädas den och nästa vecka lämnar jag in nycklarna.

Det är fortfarande ofattbart att han inte är där längre.

Jag har tänkt en del på den nya lägenheten och varför det varit så sorgligt att röja ur den. På vägen hem idag kom jag på det. Den sista månaden av pappas liv då han bodde där, var också en tid då jag hade nästan obegränsad tillgång till honom. Att kunna gå hem till min pappa och träffa honom ett par timmar. Varje dag. I fyra veckor.

Jag försökte också prata lite med honom, men det går sämre nu. Jag vet inte längre vad jag ska berätta. Min vardag är så långt borta från hans. Det har den alltid varit. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Kontakten eller snarare umgänget med pappa var mycket på hans villkor. Det som präglar mitt liv, det jag gör varje dag, det som engagerar mig, var ofta honom helt främmande. Sedan många år tittade han aldrig på TV. Han visste inte vilka mina vänner var. En stor del av de böcker jag läser, läste inte han. Träning, stickning, trädgårdsarbete var helt okänd mark för honom. Men vi gillade ungefär samma musik och konst.

Lite orättvis är jag nu. Han läste tidningar och lyssnade på radio, det gjorde han. Vi pratade ganska ofta om nyheter och politik, mindre förstås ju sjukare han blev. Jag grälade lite på honom för att han inte var mer berörd av flyktingkrisen, och han lyssnade. Han var nästan alltid intresserad av att höra om barnen. Förr brukade vi också prata om mitt jobb, inte tekniska detaljer för de förstod han inte (det gör ju knappt jag heller, haha) men om relationer.

Och det har inte alltid varit såhär, det blev värre med åren. När jag gick i skolan och skulle ha prov i historia, eller för den delen filosofi eller religion eller samhällskunskap, brukade jag avsätta ett par timmar kvällen innan åt att ringa till pappa. Jaså, vilka områden har ni prov på, frågade han, och sedan satte han igång, nya infallsvinklar, extra kunskaper. Det var bara att suga i sig. Oftast skrev jag högsta betyg.

Men att jag saknar honom och längtar efter honom, det berättade jag. Att jag googlar på hans namn, att jag går in på hemsidorna för hans olika föreningar och letar efter bilder på honom. Att jag flera gånger har letat igenom mobilen fast jag vet att där bara finns ett fåtal bilder på honom. Att jag läste igenom anteckningarna jag gjorde när jag intervjuade honom om hans liv, och häpnade över att jag hunnit skriva så stringent och sammanhängande, och att jag grät, för jag kunde nästan höra hans röst.

Att längta efter och sakna pappa, det är sannerligen inget nytt för mig.

Ännu har det inte gått en dag utan att jag gråtit. Igår kom Q till mig i köket och satt på en pall medan jag diskade. Vi pratade om pappa och jag började gråta, fast jag försökte försäkra att det inte är farligt, jag är ledsen men det går över, jag behöver bara gråta lite. Jag tröstar dig så mycket du vill sa Q, och jag grät ner i hans svarta blanka kalufs.

(Q berättade sedan med liten röst att han sagt en sak till fröken som jag kanske inte skulle gilla. Att det är roligare att vara i skolan än hemma just nu eftersom alla är så ledsna hemma. Givetvis blev jag varken arg eller ledsen på honom utan imponerad av hans ärlighet och uttrycksförmåga, och det sa jag också.)

Föräldrar och barn. Det klarnar mer och mer varför det var absolut nödvändigt för mig att få barn, varför jag inte kunde bli en hel människa om jag inte fick barn.

Kärleken till barnen är den största sägs det, och det är den förstås på många sätt. Men kärleken till föräldrarna är plågsammare, åtminstone var den det för mig. Jag älskade - älskar - mina föräldrar så väldigt, väldigt mycket. Den kärleken har gjort så ont, har gjort mig så ensam och utlämnad, har lett till så mycket längtan och saknad.

Jag tror att jag behövde uppleva denna kärlek från andra hållet. Jag behövde vara den förälder jag själv hade behövt och velat ha. Göra om, göra rätt.

2015-12-07

Begravningen

Jag hade ju tänkt skriva lite om begravningen också. Jag har just avslutat en punkt på min att-göra-lista, att skriva dagboksanteckningar om den, vilka som höll tal och vad de sade och så. Om jag själv skulle vilja läsa någon gång, om pojkarna skulle vilja läsa. För en eventuellt intresserad eftervärld, i historikerns anda.

Ja, vad ska jag säga om begravningen. Att den gick över förväntan gällande nästan allt, i linje med mina förväntningar gällande en del. (Jag har redan pratat med pappa förresten, han håller med mig.)

Förmiddagen var gräslig, jag blev allt mer nervös och spänd. Så var det dags att klä sig och åka iväg. Rymdes vi alla i en bil? Knappast. O skjutsade mig och pojkarna först så att de skulle få titta på kistan i lugn och ro - jag också för den delen. Sedan kom mormor och farmor efter. Min syster dök upp i näst sista minuten, ex-morbror/svåger i allra sista minuten. Precis som Q klagande sa: var är S? såg vi hans leende ansikte.

Begravningsentreprenören ville inte ha dit oss tidigare än en halvtimme i förväg, så det lydde vi, ändå var vi inte först. Kapprummet var ett sammelsurium av folk, många som jag inte ens kände igen men alla visste förstås vem jag var. Jag koncentrerade mig på barnen, Y behövde kissa, Q var blyg.

Kapellet är stort och ljust och luftigt. När jag såg kistan, vacker och enkel med orange liljor (pappas favoritblomma) och höstlöv, då grät jag en skvätt. Sedan förvånades jag över att min önskan om att inte skicka blommor hörsammats, inte en enda krans. Det såg enkelt, rent och vackert ut.

Musiken var alldeles enastående bra, hade inte kunnat vara bättre. Saxofon och basist inledde med Round Midnight, pappas älsklingsmelodi. Absolut fantastiskt. Senare spelade de Jag vet en dejlig rosa och som avslutning Danny's Dream. Alldeles, alldeles perfekt. (Många trodde att pappa valt musiken, det hade han nu inte. Men jag är säker på att han hade gillat den.)

Under avskedet var jag till min egen oerhörda förvåning alldeles lugn och koncentrerad. Jag som trott att jag knappt ens skulle kunna stå upp. Å andra sidan, var det precis likadant när vi gifte oss och när vi fick våra barn. Då var jag fokuserad, inte hade jag tid att gråta då. Musiken var andra satsen ur Beethovens sjua, den är vacker och sorglig och lite arg. Därefter andra satsen ur Mozarts 20:e pianokonsert, mer försonlig (och känd från slutscenen ur Amadeus).  

Efteråt spelades Träd fram du nattens gud med Orfei drängar i Robert Sunds arrangemang. Vackrare körstycke är svårt att tänka sig, och både kör och arrangör har kopplingar till pappa. Officianten hade gärna velat spela och sjunga den, men det fick han inte för mig. Han fick sjunga Finge min Frida rätt vilket han gjorde bra.

Ja, officianten då? Jodå, han var ungefär som väntat. Lite bluddrig, lite mångordig. Vid slutet av vårt möte hade jag framhållit att det inte fick bli sentimentalt, för pappa var verkligen inte sådan. "Jamen orden är viktiga Helga, orden!" Jösses. Vad svarar man på det.

Orden är viktiga förstås, både för pappa och för mig. De ska vara exakta, pregnanta, väl valda. Mer än en gång skruvade jag på mig, till exempel vid den svepande formuleringen att vi alla är livets barfotabarn. Nja, pappa behöll allt strumporna på, och inte hade han felciterat Ferlin heller.

Men det var inte värre än att jag stod ut, och efteråt ryckte jag på axlarna. Pappa, du vet att jag gjorde så gott jag kunde. Allt, precis allt annat blev bra.

Och han var rar officianten, det går inte att säga annat. Han höll ögonkontakt med mig och talade med innerlig ton om pappa, det gjorde han. Kanske lite för innerligt. Utanför kapellet omfamnades jag av en dam från en av pappas många föreningar. Inte visste jag att du hade en bror! Det har jag inte, svarade jag något perplex. Men han sa ju pappa hela tiden!

Minnesstunden blev fantastisk. Plötsligt kunde, vågade, orkade jag stå upp och välkomna alla, berätta kort om pappas sista tid, förklara att den var svårare för mig än för honom, beskriva honom som han var - en måhända excentrisk person som bar sina egenheter på ytan och som blev mänskligare, godare och mer helgjuten ju mer man lärde känna honom. Tacka mamma och O utan vars hjälp allt hade varit svårare, och till sist be alla hjälpa mig att minnas pappa.

Vi åt jordärtskockssoppa och efteråt mandeltårta med smörkräm och lyssnade på många fina varma tal som alla hade det gemensamt att de beskrev alla vindlande, fascinerande, intressanta samtal som förts med pappa. Och jag blev inte ett dugg ledsen över den gamle vän som tillät sig vara lite spetsig, för det anade jag att han skulle vara. Han menade att pappas avhandling numera är bortglömd men fick indignerat mothugg av senare talare, det är den visst inte, den är välskriven och ovanlig och citeras än idag. Pappa hade blivit glad över det senare och inte alls förvånad över det förra.

På kvällen samlades vi hemma hos oss, pappas syskon, ett par av mina kusiner, hans äldste vän, mamma, svärmor, min syster, O och barnen. Vi åt cateringmat och pratade om pappa och hade så trevligt. Jag har tidigare skrivit att pappas sjukdom gav mig mamma tillbaka. Den har också fört mig närmare hans syskon som jag tidigare hade ett gott men distanserat förhållande till.

Min kusin och jag hade ett kort förtroligt samtal där hon berättade att hon alltid var så avundsjuk på mig för min pappa när vi var små. Min pappa som tog mig med på fantastiska cykel- och kanotsemestrar. När vi sa adjö på kvällen klappade jag henne ömt på kinden, det har jag aldrig gjort förut.

En bagatell i sammanhanget men ändå inte utan betydelse var att jag kände mig fin och välklädd hela dagen, i rödrosa klänning från Camilla Thulin, med rejäl längd på kjol och ärmar, drapering på väl valda ställen, smickrande fall och en urringning som satt exakt där den skulle. Och för ungefär enda gången i livet hade jag lyckats hitta ett par strumpbyxor som satt perfekt, bara en sådan sak.

Just det sista var väl inte hommage à pappa men allt annat var det. Ett minne för livet, faktiskt.

2015-12-03

Som ett hav

Jag ströläser böcker av högst varierande kvalitet om sorg. Sorgearbete är ett ord som flera av skribenterna reagerar starkt emot. Tänk, jag tycker tvärtom. Ett arbete är det, en ansträngning. Ibland går det att vila från det, ibland slår det mig till marken. Nä, det är förstås inget arbete i den meningen att man plockar upp det varje morgon och arbetar under dagen och blir färdig till kvällen. Det är en våg eller snarare ett hav där jag ligger och guppar som en liten kork. Tidvis är havet upprört och stormigt och jag kastas fram och tillbaka och tror (nästan) att jag ska dö. Så plötsligt stillnar det och allt känns (nästan) som vanligt.

Imorse grät jag förtvivlat på toaletten. Inuti mig var det som ett svart hål. Ungarna hade krånglat och bråkat, jag bad dem gå och klä på sig och de vägrade, jag bad Q hjälpa Y (Nä! Han hjälper aldrig mig!), jag tjatade på Y som omedelbart började hoa på ett ytterligt provocerande vis.

O var i duschen och kom ut på ett strålande humör. Han är nästan alltid glad på morgnarna (på ett ytterligt provocerande vis), jag är tvärtom. Jag hatar morgnar, hatar dem.

När jag snyftat färdigt och snutit mig tänkte jag att det är då själva fan att ingen fattar. Att ungarna inte fattar hur förbannat bra de har det och visar om inte tacksamhet så åtminstone samarbetsvilja. Deras snälla farmor och pappa har fixat adventskalendrar åt dem, vareviga decembermorgon får de varsitt litet paket, gudars så bortskämt egentligen. Vareviga kväll sitter jag hos dem och läser, vi har just avslutat Bröderna Lejonhjärta, vi inväntar en ny bok från Adlibris, kanske tar vi Häxan och lejonet igen under tiden. Även under pappas sjukdomstid såg jag till att läsa för dem på kvällen.

Eller O som inte heller fattar, som kommer stormande ur duschen och möter mitt förgråtna ansikte med häpnad. I flera dagar har han - som jag uppfattat det - skojat med mig om att jag måste köra släpvagnen till reparatör eller besiktning eller vad fan det nu är. Hö, hö, det är bara att göra, hö, hö, du kan ju köra med släp nu, hö, hö.

Fast nu skojar han inte mer, inte sedan jag sa ifrån att är det något du kan göra för mig just nu så är det att ta hand om släpet. Jag vet att jag borde kunna, borde lära mig, ska lära mig, men jag har faktiskt bara kört med släp en enda gång.

När jag var tydlig med vad jag behövde fick jag det, slippa fixa med släphelvetet. Han flexar ut från jobbet för att ta hand om det.

Och hur kan jag begära att ungarna ska fatta det jag inte fattar själv, att jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? Går det aldrig över någon gång? Det är ju över nu, pappa är död och begravd, oron är stillad, ansvaret borta. Jag gör en lista på saker jag borde göra, självklara saker, ändå blir jag trött bara av att se den. Vill inte riktigt acceptera att jag inte orkar. Eller är det jag eller omgivningen som inte accepterar?

Sorg utan anseende, står det i en av böckerna om. Sorg efter en gammal förälder är sorg utan anseende. Åja, grumsar jag. Noterar surt att författaren i sin uppräkning av övriga livssorger tar med sorgen efter en abort men inte nämner något om ofrivillig barnlöshet, där kan vi snacka osynlig sorg, det tyckte i alla fall jag.

Jag tycker att jag möts av mycket medkänsla. Du är utmattad, säger kuratorn strängt och bokar in ännu en samtalstid. Ta hand om dig nu, utropar en mamma i Q:s klass och ger mig en varm kram. (Det är Kassandra, förresten. Människor är komplexa. Man kan vara beskäftig och irriterande och empatisk på samma gång.) En bekant till mamma skickar ett kort och en blomstercheck. Flera kollegor sms:ar. Vad skönt att höra din röst, utbrister herr Snäll när jag ringer. Grannarna kommer med en amaryllis i kruka.

O hastar iväg med släpet, Q borstar tänderna på Y som fnissar så att tandkrämen sprutar när Q säger samma saker om tigermorr och tandtroll med gula byxor som jag alltid brukar säga. Jag drar på mig täckkjol och jacka över pyjamasen och så går vi till skolan.

När jag går hem bryter solen fram och allt känns (nästan) som vanligt. Havet ligger blankt just nu.

2015-12-02

Nästan så att man känner sig lite elak

Det ringer på gamla mobilen som pappas telefonnummer är vidarekopplat till. Vi har förstås sagt upp abonnemanget men det har väl inte hunnit gå igenom. Dagen efter pappas död ringde en av hans gamla vänner, en vecka senare ännu en, och jag fick ge dem budet. Nu kan det vara någon bekant som inte sett annonsen eller ens vet att han varit sjuk. Eller så är det någon jävla lurendrejare eller försäljare igen, det har ringt flera personer som utgett sig för att komma från Microsoft. Jag svarar misstänksamt och min tvekan försvinner omedelbart:

- Ja, tjena, det är David, jag söker Nils!
(Nils, det var farfar, det. Pappa var uppkallad efter honom, och hade sitt tilltalsnamn som nummer två bland förnamnen. Under hela vårdtiden var det en lika fånig som återkommande källa till irritation för mig att folk ständigt ropade upp eller tilltalade Nils. När vi nu har denna sedvänja med förnamn som inte är tilltalsnamn, hur jädra svårt kan det var att anpassa system och register?)
- Det kan du försöka med, han dog för tre veckor sedan.
- Herregud. Jag beklagar verkligen. Då ska jag inte störa!

Han lägger på innan jag hinner säga något försonande.

Stackarn.

2015-12-01

Nemo nisi mors

Idag har jag varit en stund i pappas nya lägenhet och packat saker. Det är inte alls mycket kvar nu, lite grejer kvar att packa bara, därefter flyttstädning. Jag drar ut på det, vill inte riktigt bli färdig, fast det är jobbigt. Det är ett avsked, och det blir lite lättare att uthärda om jag tar det lite i taget.

Varje gång jag kommer dit gråter jag, för jag önskar så hett att han skulle vara där. Om än sovande eller grinig. Jag skulle ta vad jag fick. Det är saknaden som bryter in, det ska den göra, den går inte att komma undan, men vad ont det gör. En stund. Jag gråter högt och patetiskt, och sedan går det över. Och när det är över har jag inte lust att tänka på det eller gå in i det igen. 

Som nu till exempel. Jag vill skriva ner vad jag tänkte, men skyggar lite för att göra det, för just precis nu är livet som vanligt, det löper parallellt med den där isande insikten att pappa är borta. Jag vet såklart att han är det, men jag känner det inte just nu, och jag orkar inte riktigt tänka på det.

Fast jag kan heller inte låta bli, det har jag ju aldrig kunnat. Måste pilla och peta och riva och borra och gräva tills det inte gör ont längre.

Idag packade jag porslin och glas, det lilla pappa hade, och delade upp i behålla/skänka till välgörenhet. Hans matporslin var Stig Lindbergs Birka, det köpte han när han kom till Stockholm 1980. Jag hade först tänkt behålla det, pappa tyckte om det, och det går för astronomiska summor på Tradera. Men när jag stod där och packade tänkte jag om. Vi behöver sannerligen inte mer prylar, porslin har vi i mängder, och jag har många andra fina saker som gör att jag minns pappa. Det var han som gillade Birka, jag gör det inte.

Hemma i TV-rummet står fåtöljen som jag fyndade åt honom, den är O:s nu. I taket hänger marmorlampan som pappa ärvde efter farmor men aldrig kom sig för att hänga upp. Men nu är den avtorkad och fin och jag blir glad när jag ser den. 

När jag går därifrån tänker jag. Varför är det så jävla jobbigt att röja ur nya lägenheten, den är en barnlek jämfört med den stora prövningen som väntar inne i stan? Jag mår nästan illa bara jag tänker på det. Om detta är jobbigt, hur hemskt ska inte det bli? Och så vidare, filifjonk, filifjonk.

(I söndags fick jag en försmak, då vi tömde sex lådor som O magasinerat från gamla lägenheten. Detta gjordes före cancerbeskedet, då vi fortfarande trodde att pappa skulle kunna flytta hem igen på något sätt. Fem lådor med böcker, som alla legat på golvet och trampats på, en låda med en salig blandning av skräp (och döda pälsängrar). En enda bok gick att spara. Jag grät när jag packade upp Hitta surikaten! som pappa en dag förra året haft med sig till pojkarna och som de haft roligt med. Men han hade inte lämnat den hos oss, utan tagit med sig den, med påföljd att den nu var söndertrampad och förstörd. Men jag har beställt en ny på Adlibris.)

Så tänker jag att den här lägenheten påminner mig om pappas sista tid, som förstås var hemsk på många sätt, men också fin. En tid då jag faktiskt fick dela en vardag med honom, på gott och ont. Vi har inte haft mycket vardagsliv tillsammans.

Jag har börjat prata högt med pappa, förresten. Utomhus sneglar jag irriterat över axeln och tiger tills folk har gått förbi, men hemma och i bilen snackar jag på. Det tröstar mig. Ibland vet jag nära på säkert vad han skulle svara. När jag gråter som häftigast kan jag nästan höra hans bekymrade röst: Men är du så ledsen? Så ledsen var aldrig jag när mina föräldrar dog.

(Och jag minns när vi satt och väntade på taxi på Huddinge sjukhus efter ett av besöken hos hepatologen, hur han eftertänksamt sa: Det är konstigt, ibland tänker jag att jag måste ringa mamma och pappa och berätta att jag är sjuk, så kommer jag ihåg att de är döda för länge sen.)

På vägen hem i skymningen, slog det mig. De där flosklerna - kärleken besegrar döden, kärlek övervinner allt, kärlek bortom graven -jag har aldrig tagit dem på allvar, i den mån jag alls har tänkt på dem. 

Han är borta men ändå inte. Han är tidvis intensivt närvarande hos mig. Barnen kommer att minnas honom, Y är sjuttio år yngre än sin morfar. En pil sjuttio år in i framtiden, det hade historikern gillat.

Bortifrån

December. Nu blir det aldrig mer november 2015, den månad pappa levde och dog.

Med tiden kommer det att kännas lättare, jag vet ju det. Men just nu gör det ont att tiden går och tar mig längre bort från honom.