2016-06-08

Häng med!

Nu gör jag äntligen det jag länge tänkt, nämligen flyttar bloggen till Wordpress. Förhoppningsvis har alla inlägg och kommentarer kommit med till min nya adress, och förhoppningsvis slutar kommentarsfältet att bråka med några av er.

Hejdå Blogger, tack för de här tolv åren.

Välkomna istället till helgasdagbok.wordpress.com

(Och ursäkta den taffliga layouten, jag orkar inte pilla med sånt. Tråkigt!)

2016-06-07

Ledsen

Q gick nyss in på sitt rum, argt skrikande, och smällde igen dörren. Himlen vet vad han demolerar där inne nu. Jag orkar inte gå och titta efter.

Vi hade precis tagit oss förbi det kritiska momentet avstängning av skärmar vilket båda barnen passerade med glans. Men så frågade Q om de fick glass, varpå jag nekade, varpå han ifrågasatte, varpå jag motiverade, varpå han bankande med skohornet mot klädstången.

Fy fan vad jag hatar bankandet, smällandet, förstörandet.

Det är inte utan att jag känner viss sympati för det japanska föräldrapar som lämnat sin unge i skogen sedan han kastat sten på förbipasserande.

2016-06-05

Tre samtal

Förra veckan råkade det hampa sig så att jag under loppet av några timmar förde tre samtal om sorg och saknad, samtal av varierande kvalitet som lämnade mig med alldeles olika känslor.

En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.

Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.

Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.

Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.

Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.

Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.

Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.

Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.

Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?

Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.

Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.

Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.

Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?

Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?

Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.

Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.

Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.

Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.

2016-06-03

Ljusnande framtid

Nu är det mindre än en vecka kvar i skolan. Snart har Q gått ut tredje klass, han har gått tre år i skolan, till hösten börjar han mellanstadiet. Vart tog tiden vägen?

För några veckor sedan fick han träffa sin nya lärare. Han kom hem och var strålande glad, nya magistern verkar jätterolig! Till oss har han med sig ett brev som nye läraren skrivit, och nya klasslistan.

O och jag läser under stigande förtjusning. Gossebarnet (ja, ursäkta epitetet, det förklaras senare) kan minsann både skriva och stava, och uttrycker höga ambitioner för sin lärargärning. Han är visserligen alldeles nyutexaminerad men har trots sin unga ålder stor erfarenhet av att arbeta med barn. Vi fnissar när vi konstaterar att vi i teorin hade kunnat vara hans föräldrar.

Q är lika lycklig över klassindelningen. Hans två bästa kompisar går i hans nya klass, det räcker för honom. Vi läser igenom klasslistan och noterar belåtet att ingen av gamla klassens bråkstakar finns med.

Någon vecka senare träffar jag N:s mamma. N har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och gick förut i Q:s klass men har under den senaste terminen fått undervisning i en liten grupp. Men till hösten vill han försöka gå i stora klassen igen. Hans speciallärare har fått vara med och ha synpunkter på klassindelningen, vilket är förklaringen till att bråkstakarna placerats någon annanstans. Dessutom känner hon väl till den nye läraren, för han är tränare för deras yngsta barn. Han har fantastisk hand med ungarna, säger hon.

Som om inte detta vore nog har skolan fått en ny rektor, eller snarare nygammal. Gamla rektorn är avpolletterad och biträdande rektor har trätt in. Inom någon vecka återanställdes fritidspedagogen och antimobbingsexperten som slutade häromåret, efter många år på skolan. Och vilken skillnad det är på månadsbreven från rektor, plötsligt står det vettiga saker i dem istället för småprat om att solen skiner och våren är här.

Igår var O och Q på utvecklingssamtal, det sista samtalet med Q:s fröken som han alltså haft sedan förskoleklassen. Han älskar henne, men vi har varit måttligt förtjusta (vilket jag bloggat en hel del om, en sammanfattning kan läsas här). Hon säkert dignat under ett alldeles för stort ansvar, samstämmiga uppgifter från olika håll gör gällande att klassens bråkstakar verkligen har varit exceptionellt bråkiga.

Nu hade hon än en gång synpunkter på Q:s koncentration, han busar hellre med kompisar än jobbar i boken, även om det aldrig är han som börjar busa. Och så skriver han för slarvigt, handstilen är inte bra. Och så skriver han för kortfattat när de ska skriva uppsats, han skriver bra och rätt men borde skriva längre, hitta på mer.

(Gud vad jag känner igen mig, suckar O när Q inte hör. Jävla tjat om handstil. Och orka skriva imbecilla uppsatser när de alltid väljer så tråkiga ämnen? Du kanske skulle förmedla din igenkänning till Q, svarar jag. Ni kan behöva bonda lite.)

Och matteboken har åkt med hem fram och tillbaka, Q har mycket att jobba ikapp. Det hade han ju i höstas också.

Komna så långt i referatet börjar jag undra om vi ska vara oroliga för Q:s skolgång och kunskaper, men O desarmerar snabbt min oro. Med en förtrolig blick på Q säger han: Det gick ju himla dåligt för dig på nationella proven, eller hur?

Q ler generat med sina stora framtänder när han berättar att han hade alla rätt på ena provet och ett enda slarvfel på det andra. Han ler ännu bredare när jag kramar honom och säger att jag är stolt över honom. Fast jag var inte bäst, säger han. Det behöver man inte vara. Morfar sa alltid till mig -

Jag vet, säger Q. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra.

2016-06-02

Bristande ambition

Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.

(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)

Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.

Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.

Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?

Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.

Lat? Inte tillräckligt engagerad?

När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)

Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.

Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.

Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.

När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.

Jösses, undrar om jag är likadan?

Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.

Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.

Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.

Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.

Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.

Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.

---

Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.

Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.

Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.

Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.